Så köpslår EU-länderna om läkemedelsmyndigheten

ANALYS. Det förhandlas och köpslås i alla hörn och kanter under slutspurten inför avgörandet av placeringen av EU:s läkemedelsmyndighet EMA, skriver vår danska EU-korrespondent Rikke Albrechtsen.

BRYSSEL: ”Det blir precis som i Eurovision Song Contest. Vi kommer att stå och säga: ’Hur fan kunde den låten vinna?’”

Det är inte så att de har gett upp. Men optimismen är heller inte översvallande hos de centralt placerade danska EU-källorna, nu strax innan det avgörs var EU:s eftertraktade läkemedelsmyndighet, EMA, kommer att förläggas, när dess 900 medarbetare snart inte längre kan ha London som arbetsplats på grund av Brexit.

Under en vecka före avgörelsens timme den 20 november, har Bryssel förvandlats till en marknadsplats för röstbyte. Och även om Köpenhamn fortfarande nämns bland favoriterna är det långt ifrån säkert att det räcker för att komma segrande ur det som många befarar blir de långa knivarnas eftermiddag, när de 27 länderna, förutom Storbritannien, genom en sinnrik röstningsmanöver ska placera ut såväl EMA som den europeiska bankmyndigheten EBA.

Ett bra erbjudande

Det går rykten om vad länderna har lovat varandra för att få stöd. Och med 19 länder som vill överta EMA och åtta kandidater till EBA är det dömt att bli en ordentlig cirkus. Det vanligaste är regelrätt röstbyte, där länder lovar att stödja varandra. De länder som antingen inte är med bland de 19 som slåss om läkemedelsmyndigheten, eller som själva vet att de realistiskt sett inte har så stora chanser, är på jakt efter andra bra erbjudanden.

Den mest uppseendeväckande historien när den nådde spalterna i Financial Times förra veckan var den om att italienarna har lockat balterna med fler Nato-trupper till EU:s östgräns om balterna röstar på Milano som nytt EMA-högkvarter. Dessutom rapporterar källor i EU- högkvarteret att både stort och smått är på bordet i jakten på röster.

Några vill ha stöd för sina länders kandidater till topposter på andra ställen. Andra är kandidater till båda myndigheterna och fiskar därför efter röster till EBA i utbyte mot röster på EMA, medan ytterligare andra har blivit lovade stöd till kandidaturer till framtida EU-myndigheter som i skrivande stund endast är skisser på EU:s ritbord.

Långt från de objektiva kriterierna

Det finns länder som lovar stöd till konkret EU-politik, och här går det vilda rykten om vad man har lovat de olika länderna. Från dansk sida yppas det inte mycket om vad man ger för erbjudanden i utbyte till dem som vill rösta på Köpenhamn, annat än att regeringen har sagt sig vara öppen för att stödja saker som gemensamma medicininköp, som några länder angeläget önskar få upp på EU-plan för att kunna stå starkare i förhandlingar med läkemedelsindustrin.

Gemensamt för hela saken är att man nu är väldigt långt från de sex kriterier (se faktaruta) som skulle säkerställa smidigast möjliga flytt och minsta möjliga avbrott i arbetet för den myndighet som tar hand om läkemedelsgodkännanden å 500 miljoner EU-medborgares vägnar. ”Alla har glömt var vi började. Alla slåss mot alla. En otäck process”, säger en insider.

Rösta på sig själv

För att förstå de enskilda ländernas förhandlingsstrategier måste man ha själva röstningsmetoden i bakhuvudet. Det är här det börjar lukta eurovisionsschlagerfestival, för de 27 länderna ska dela ut tre, två och ett poäng till sina tre favoritkandidater. Men till skillnad från musiktävlingen kan ett land rösta på sig självt. Får ett land högsta poäng av minst 14 länder är saken avgjord.

Men eftersom ingen i sin vildaste fantasi tror att så blir fallet, är det upplagt för att de tre
länderna med mest poäng går vidare till en andra omgång. Här har länderna bara en röst. Får ingen av kandidaterna de 14 röster som krävs, går de två högst placerade vidare till en tredje och avgörande omgång.

Copenhague – trois points

Den andra saken som är väldigt annorlunda jämfört med Eurovision Song Contest – förutom en förfärligt tråkig brist på stora hår, paljetter och ljusshower på ett genomsnittligt ministerrådsmöte – är att länderna inte levererar sina trois points offentligt i mikrofonen. Röstningen är hemlig. Det innebär att det inte finns några gränser för hur taktiska länderna kan vara, eller hur många de kan sälja sina röster till. Ingen kan bevisa något.

Särskilt den första omgången, där alltså 19 länder är med i leken, är totalt oförutsägbar. När länderna har lagt tre poäng på sig själva, kommer de då att lägga övriga poäng på helt osannolika kandidater för att öka sina egna chanser?

Det förväntas att det – i sann Eurovision Song Contest-anda – kommer att bildas regionala allianser. Därför anses Bratislava vara ett ganska säkert kort på grund av stöd från östländerna, och Slovakien
är ett av ett fåtal länder som ännu inte har någon EU-myndighet alls. Milano spås vara populärt bland länderna i söder, särskilt efter att luften gått ur den spanska kandidaturen i och med att Barcelona står mitt uppe i ett katalanskt utbrytningsförsök.

Länderna i norr – däribland Danmark – hämmas av att det är för många seriösa kandidater för att det ska kunna bli en gemensam motvikt. Både Köpenhamn, Stockholm och Amsterdam nämns som solida bud, men de är därmed också varandras värsta konkurrenter.

Den minst dåliga lösningen

Många befarar att man efter ett år med skönhetstävlingar, där länderna har gjort sitt yttersta för att presentera sig från sin bästa sida och bevisa att de lever upp till de uppställda kraven, att man ändå
slutar med en vinnare som inte kan klara uppgiften med att säkerställa bra ramar för de 900 anställda och de 36 000 experter, lagstiftare och representanter för läkemedelsindustrin som besöker EMA varje år.

Den lite mer cyniska synvinkeln på frågan säger att det aldrig har varit regel att den objektivt bästa kandidaten funnits med bland EU:s nästan 40 myndigheter. Det har alltid varit en oskön uppvisning i
hästhandlarlogik och något-för-något-mentalitet. Det har ofta tagit flera år att fatta besluten, som ofta har kommit till sena nätter och bakom stängda dörrar bland EU:s ledare.

Den här gången har den politiska luften med flit gått ur processen, för ingen har velat ha en situation där 27 regeringschefer ska välja ut en vinnare bland 19 kandidater. Eller som en högt placerad EU-källa formulerar saken: ”Nu är det så otydligt och oöverskådligt att ingen skulle kunna kuppa sig till toppen.”

Forrige artikel Makten hamnar i Bryssel - mer eller mindre Næste artikel En talare säger mer än tusen tal En talare säger mer än tusen tal