En talare säger mer än tusen tal

EU-kommissionen i Sverige har under senvåren bjudit in riksdagspartierna att i en seminarieserie vid ett tillfälle vardera presentera sina respektive ståndpunkter i europapolitiken och bli utfrågade av en moderator.

Frågan var riktad till partiledarna i första hand.

“Vi har bjudit in samtliga partiledare för riksdagspartierna. Sedan har partierna valt vem som ska representera dem i utfrågningarna”, skriver Johan Wullt, chef för avdelningen för press, media och kommunikation vid EU-kommissionens Sverigekontor, i ett mejl till Altinget.

Men flera av partierna valde ändå andra representanter.

Signalvärde

Vissa av partiledarna tycks uppenbarligen tycka att man kan göra plats i schemat för att laga mat på Youtube men inte för att diskutera EU-politik i Europahuset.

Endast två av partierna, Moderaterna och Liberalerna, valde att skicka partiledaren. Socialdemokraterna representerades i stället av EU-minister Ann Linde. Tre partier (Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna) valde ledamöter av Europaparlamentet. Medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet representerades av riksdagsledamöter och ledamöter i EU-nämnden.

Vilket innehåll som presenteras är naturligtvis inte direkt avhängigt av vem som talar. Partierna har ofta en utarbetad linje i EU-frågorna. Men det går inte helt att vifta bort signalvärdet av skillnaden mellan att skicka en partiledare och en riksdagsledamot.

Profilering av Kristersson?

Att Liberalerna valt partiledaren Jan Björklund att representera partiet är inte särskilt överraskande. Det har länge varit känt att L är det mest EU-positiva partiet och att EU-frågorna även ingår i dess profilering på nationell nivå.

Att Moderaterna valt Ulf Kristersson kan tolkas på flera sätt. Det skulle kunna tolkas som ett tecken på att partiet ser EU som en viktig fråga. Men det går också att se som ett drag för att bygga bilden av Ulf Kristersson som statsministerämne.

Att Socialdemokraterna skickar EU-minister Ann Linde och inte Stefan Löfven är inte heller det särskilt uppseendeväckande. I en regering med delat ansvar faller det sig naturligt att EU-ministern svarar för europapolitiken. Samtidigt hade det kunnat vara en tydlig signal om statsministern hade representerat partiet. Det är ändå till syvende och sist han som är Sveriges representant då de viktigaste besluten tas i unionen.

Uteblivna partiledare

Mest intressant är det dock att fundera kring grunderna för varför de andra partierna inte valt sina högsta partiföreträdare.

Den positiva tolkningen är naturligtvis att europaparlamentarikerna och ledamöterna av EU-nämnden är väl förtrogna med europapolitiken och därför kan svara för partiets hållning.

En mer skeptisk tolkning är att dessa partier inte fäster lika stor vikt vid  EU-frågorna. Detta trots att åtminstone en tredjedel av svensk lagstiftning härstammar från EU-samarbetet.

Både Vänsterpartiet (Jonas Sjöstedt) och Miljöpartiet (Isabella Lövin) har partiledare/språkrör som har suttit i Europaparlamentet och därmed får anses vara väl förtrogna med arbetet i unionen. Men istället valde partierna att skicka ledamöter från EU-nämnden, Jens Holm (V) och Jonas Eriksson (MP).

Val till EU också i höst

EU-kommissionen har under våren försökt att uppmärksamma att riksdagsvalet också är ett val till Europeiska rådet och ministerrådet. Detta då dessa, som fortfarande får anses vara en större maktfaktor än Europaparlamentet, består av representanter från medlemsländernas regeringar.

Samma tanke hade uppenbarligen inte Sverigedemokraterna (som representerades av EU-parlamentarikern Peter Lundgren) och Centerpartiet (som representerades av EU-parlamentarikern Fredrick Federley). Kristdemokraterna representerades också av en EU-parlamentariker. Dock kandiderar Lars Adaktusson till riksdagen.

Det går att vrida och vända på det. Fredrick Federley är när allt kommer omkring ändå andre vice ordförande i Centerpartiet. Och det går inte att säga att varken Jens Holm, Jonas Eriksson, Peter Lundgren eller Lars Adaktusson är nobodies när det gäller EU-politik.

Men faktum kvarstår. Det går inte att komma ifrån att bara det faktum att skicka en partiledare är den tydligaste signalen om att ett parti tar EU på allvar. På samma sätt gäller det omvända. Vissa av partiledarna tycks uppenbarligen tycka att man kan göra plats i schemat för att laga mat på Youtube men inte för att diskutera EU-politik i Europahuset.

I det här fallet säger en talare mer än tusen tal.