Vi har inte råd att gå miste om en enda fungerande lösning

De nordiska samhällsmodellerna är lyckosamma på många sätt. Principer som social rättvisa, jämlikhet och ett starkt samhällsstöd med en omfattande välfärdsstat har fungerat väl. För de flesta människor, men inte för alla. Alla nordiska länder kämpar samtidigt med en ökande psykisk ohälsa, inte minst bland unga. Ett mer strukturerat samarbete på nordisk nivå är en bra väg framåt.

De nordiska länderna placerar sig ofta i topp i olika rankningar och index över exempelvis ”lyckligast befolkning” eller ”mest innovativa länder”. Vi har mycket att vara stolta över. Men vi brottas också med svåra och avgörande samhällsutmaningar.

Psykisk ohälsa bland unga är ett växande problem, där orsaker och allvarlighetsgrad kan skifta mycket. Ofrivillig ensamhet, klimatångest, bristande tillhörighetskänsla, digitalt utanförskap, ekonomisk stress, betygsstress, segregation och rasism är några problemområden. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige.

Nordiska modellen fungerar inte för alla

Å ena sidan finns det alltså många bevis för att de nordiska samhällsmodellerna är framgångsrika. Å andra sidan är det tydligt att de inte fungerar för alla. Vad kan vi då göra för att möta den ökande psykiska ohälsan i våra länder? Civilsamhället är en avgörande pusselbit.

Organiseringsgraden och människors engagemang i föreningslivet och civilsamhället är redan omfattande i Norden. Och vi vet att det är en viktig skyddsfaktor att finnas i sammanhang tillsammans med andra. Civilsamhället når målgrupper som det offentliga har svårt att nå, och skapar mervärden för människor och för samhället i stort. Det sker genom social gemenskap och genom de aktiviteter som arrangeras. Att engagera sig i en förening stärker nätverk och sociala relationer, och chanserna till ett hälsosamt och lyckligt liv ökar.

Därmed är det viktigt att civilsamhällets organisationer har goda villkor och möjligheter att verka. Att få politiker att besluta om sådana villkor är en viktig del av civilsamhällets påverkansarbete. En annan viktig del är att lyfta fram de utmaningar och problem som vi ser i samhället, så att vi och andra kan göra något åt dem.

Långsiktigheten gynnas inte

Vägen framåt är inte självklar. I Sverige pågår just nu en debatt om det offentliga stödet till civilsamhället, där en del menar att stödet helt borde strypas. Det vore förödande, framför allt för de människor som i slutändan skulle drabbas men också för att det skulle minska det demokratiska utrymmet och tilliten i samhället.

Många civilsamhällesföreträdare i Sverige menar att politiker och beslutsfattare i den svenska samhällsmodellen tar för kortsiktiga beslut. Frågeställningar som vilken del av det offentliga ska betala för vad, sätts i centrum och skattemedel förhandlas mellan stat, region och kommun. Det gynnar inte långsiktighet och helhetstänkande. Det gynnar absolut inte de människor som behöver vår hjälp.

Jag tror att vi i de nordiska länderna har mycket att lära av varandra, både inom samhällsapparaten i stort och specifikt inom civilsamhället. Nyligen hölls de första mötena i en ny nordisk civilsamhällesplattform inom det sociala området, som syftar just till att öka erfarenhetsutbytet och stärka organisationernas röst. Det är helt rätt väg att gå.

Ett område där jag tror att en ökad nordisk samverkan kan vara extra viktigt är inom EU. Island och Norge är förvisso inte medlemmar i EU. Men det borde ändå finnas goda förutsättningar för mer samnordiskt arbete i EU-frågor. Även om vårt huvudfokus fortsatt kommer att ligga på nationell och lokal politik, så har beslut som fattas på EU-nivå stor betydelse i alla våra länder. Civilsamhällets organisering är likartad i de nordiska länderna och genom att öka samarbetet skulle vi också kunna öka vårt inflytande på EU-nivå. Inte minst genom att resurssätta bättre samt fördela arbete och ansvar mer systematiskt.

Vi måste prata mer med varandra

Vi har också mycket att tjäna på att bättre kunna följa och förstå hur EU-direktiv genomförs i de nordiska länderna. Exemplen är många på hur den nationella implementeringen skiljer sig åt mellan våra länder. Här skulle vi bättre kunna ställa våra regeringar till svars och kräva de tolkningar av regelverk som bäst gynnar civilsamhällets möjligheter att verka.

Att påverka EU och den nationella politiken i Norden är viktigt, men ett ganska långsiktigt projekt. En ökad nordisk samverkan kan också ge mer direkt, konkret nytta genom att vi lär oss av framgångsrika lösningar i våra respektive länder. Eftersom våra samhällsmodeller har många likheter, kan något som har fungerat i Danmark mycket väl ha stora chanser att bli framgångsrikt även i Sverige. Det är skäl nog till att vi inom det nordiska civilsamhället behöver prata mer med varandra. Vi har inte råd att gå miste om en enda fungerande lösning som kan hjälpa unga som lider av psykisk ohälsa, eller andra utsatta grupper i samhället.

Fotnot: Artikeln har också publicerats i Danmark som en del av en tvärnordisk temadebatt.