”Trossamfunden ser krisberedskap som en kärnuppgift”
Trossamfunden skulle kunna vara viktiga aktörer i arbetet med flyktingmottagandet från Ukraina. Församlingarna kan erbjuda praktisk hjälp men de bär också på existentiella kunskaper som lämpar sig för att hantera frågor om liv och död. Det skriver Isak Reichel, direktör och myndighetschef vid Myndigheten för stöd till trossamfund.
Isak Reichel
Direktör och myndighetschef Myndigheten för stöd till trossamfund (SST)Trossamfunden utgör en viktig del i det civila samhället och har kompetens och vilja att hantera kriser. För att mottagandet av flyktingar från Ukraina och det civila försvaret ska fungera är det nödvändigt att hela samhällets resurser engageras. Det är därför viktigt att kommunerna nu tar tillvara trossamfundens bidrag i de utmaningar vi nu står inför.
Avgörande civila insatser
Stat och kommun kommer inte ensamt kunna ta ansvar för detta.
Rysslands invasion av Ukraina påverkar det svenska samhället på många sätt. Det pågår idag en febril aktivitet i hela samhället för att ta emot en den stora mängd flyktingar som har börjat komma till Sverige, men också för att öka beredskapen inom både det militära och civila försvaret. Stat och kommun kommer inte ensamt kunna ta ansvar för detta, all erfarenhet visar att det civila samhällets insatser kommer vara avgörande för hur framgångsrikt arbetet med flyktingmottagandet och det civila försvaret kommer att bli. Trossamfunden har tidigare varit mycket viktiga aktörer i detta arbete och de kan bli det igen om deras resurser tas till vara på rätt sätt.
Några av de största aktörerna inom det civila samhället är trossamfunden. Svenska kyrkan har cirka 5,7 miljoner medlemmar och de övriga trossamfunden har tillsammans en knapp miljon medlemmar eller regelbundna besökare. En vanlig vecka är det betydligt fler svenskar som besöker en gudstjänst än går på bio, fotboll eller något kulturarrangemang. Förutom sina medlemmar har trossamfunden andra resurser i form av fastigheter och personer med stor erfarenhet och kunskap kring att hantera existentiella frågor om liv och död.
Rustade församlingar
Svenska kyrkan har en väl utbyggd krisorganisation men de är inte längre en statskyrka och når inte alla medborgare.
En studie som Myndigheten för stöd till trossamfund kommer att publicera i början av april i år visar att trossamfunden och församlingar ser krisberedskap som en kärnuppgift. Studien, som undersöker hur lokala församlingar som inte är medlemmar i Svenska kyrkan påverkats av pandemin, visar bland annat att 84 procent av de över 500 församlingar som svarat på enkäten anser att deras församling har en viktig roll i samhällets hantering av kriser, katastrofer eller olyckor. Församlingarna står beredda att ta emot dem som kommer oavsett om personen är medlem eller inte.
Tveksamma kommuner
På kommunal nivå är samarbetet mellan kommun och trossamfund ofta underutvecklat. Det finns flera anledningar till detta, ett exempel är att kommuner är tveksamma till samarbete med religiösa organisationer eftersom de med rätta anser att vissa av dem inte står bakom de grundläggande demokratiska värderingarna i vårt samhälle. I många kommuner blir dock konsekvensen av detta att inget samarbete sker med några trossamfund alls förutom möjligtvis Svenska kyrkan.
Ytterligare en anledning till att kommuner ofta inte har en god relation med trossamfunden är att de valt att enbart ha en relation till Svenska kyrkan och tror att det räcker. Svenska kyrkan har en väl utbyggd krisorganisation men de är inte längre en statskyrka och når inte alla medborgare.
Samfunden redan granskade
För att få statsbidrag ska trossamfund uppfylla kravet att ”bidra till att stärka samhällets grundläggande värderingar”. Församlingar som tillhör ett trossamfund som tar emot statsbidrag har alltså genomgått kontroller för att säkerställa att de står bakom den svenska demokratin. Det kan naturligtvis förekomma att enskilda medlemmar eller företrädare agerar på ett sätt som går emot dessa värderingar, men då har trossamfundet skyldighet att agera.
När krisen kommer är det viktigt att alla goda krafter mobiliseras så snabbt och effektivt som möjligt och i detta arbete både vill och bör trossamfunden vara med.