– Runt två miljoner ukrainare har efter två år vid fronten blivit hemförlovade för att få vila. En del behöver klinisk hjälp på sjukhusnivå. Men till största delen behöver de medmänskligt stöd, säger Röda korsets Ukrainachef Andrei Engstrand-Neacsu, till Altinget.

I lördags kom han tillbaka från en månadslång resa i Ukraina, Moldavien och Rumänien. Han berättar att Röda korsets medarbetare och volontärer sedan en tid utbildas i att ta hand om traumatiserade soldater och internflyktingar.

– Vi har frivilliga hjälparbetare som fått kortare utbildning av psykologer och specialister, berättar han.

Kvinnogrupper, skydd och jourlinjer

Martin Nihlgård, generalsekreterare på Individuell människohjälp (IM), ser också en förändring i behoven.

– Våra samarbetspartners ställde först om till akut hjälp för människor på flykt. Nu har det stabiliserats och blir mer en blandning mellan långsiktigt och det akuta, säger han till Altinget.

– En av våra partners uppmärksammade oss på att när män kommer tillbaka från kriget så ökar våld i hemmet. Då drabbas både barn och kvinnor. Vi har partners som jobbar med kvinnogrupper, skydd och jourlinjer. De ger också stöd till hela familjer. Männen får hjälp att hantera posttraumatisk stress.

Givandet peakade tidigt

Båda organisationerna har sett givandet till Ukraina avta (se faktaruta). Ingen av dem är förvånad.

– Det peakade de första månaderna, då fanns det enorm givarvilja. Men jag blev lite överraskad av vår julkampanj förra året. Då kunde man välja mellan Palestina och Ukraina, och Ukraina fick mer. Så det finns fortfarande ett stort engagemang, säger Martin Nihlgård.

Andrei Engstrand-Neacsu hade räknat med att folk skulle ge mindre efterhand.

– Kriser och emotioner följer ett mönster. I början kan man inte sova och känner ”Jag måste göra något”. Sedan kommer andra kriser, och man börjar fokusera på sin vardag. Givandet sjunker, ingen katastrof håller givarviljan uppe i två år, säger han.

Även om Andrei Engstrand-Neacsu snabbt lägger till att behoven är lika stora eller större än vad de var för två år sedan, låter han ibland nästan lite optimistisk efter sin resa. Det beror på de människor han har mött.

– Jag har fått så stark pepp från ukrainare, både frivilliga och anställda. Vi gör skillnad och Ukraina behöver vårt stöd, både nu och på sikt, säger han.

Motståndskraft

Andrei Engstrand-Neacsu ger ett par exempel på den motståndskraft som han ser. Det finns bara en gränspost kvar, Kolotilovka-Pokrovka, där ukrainare får ta sig från Ryssland in till ukrainskt territorium. Detta är i norra Ukraina.

– Jag träffade två familjer från den ockuperade delen av Kherson. De hade hyrt två cyklar och lade en spånskiva över dem, som en plattform på hjul. De hade lastat 180 kilo, bland annat tre hundar och två katter.

Det blir som en polarisering, där det är lättare att prata om ukrainare som har kommit hit än om afghaner och somalier.

Martin Nihlgård
Generalsekreterare, Individuell människohjälp

Därefter hade de tagit sig omvägen via nämnda gränsövergång in på ukrainasidan. En sträcka på över 70 mil, enkel väg. Där hade de först fått sin identitet kontrollerad, därefter hamnade de i ett transitcenter som Röda korset är med och driver.

– De berättade: ”Vi ska tillbaka till Kherson, men till den ukrainskkontrollerade sidan”. De hade hyrt en bostad med utsikt över floden – och den lägenhet på den ryskkontrollerade sida som de precis hade flytt ifrån.

Hälsade på svenska

Den andra bilden är från Rumänien, där Andrei träffade en grupp ukrainare som hjälpte nykomna landsmän.

– En av dem hälsade mig på svenska. Direkt efter attacken för två år sedan flydde hon från Cherkasy till Sverige, där hon fick stöd från Röda korset. Hon visade mig bilder från Kungsträdgården i Stockholm där hon och dottern dansade och firade Ukrainas nationaldag. Nu hade hon tagit sig till Rumänien för att vara närmare och som Röda korsvolontär kunna hjälpa andra. Det var ett bevis på styrkan i vårt nätverk.

Olycklig uppdelning

Nu när det har gått två år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, så gör Martin Nihlgård en reflektion till.

– Det finns ett stort engagemang generellt. Det kanske till och med ökar nu när regeringen verkar dra ner på biståndet. Men det finns en lite jobbig uppdelning just nu mellan ukrainare och andra som är på flykt. Det blir som en polarisering, där det är lättare att prata om ukrainare som har kommit hit än om afghaner och somalier.