Omvandla inte biståndsfrågan till en massa skitsnack

Det skulle gå snabbt, effektivitet och resultat skulle vara i fokus. Det har vi redan från start fått veta när det gäller det paradigmskifte som regeringen vill åstadkomma när det gäller det svenska biståndet. 

Just detta att det skulle gå fort har använts som argument för att man håller hela processen för sig själv i regeringskansliets korridorer. Före sommaren fick vi veta att regeringen skulle ta beslut före september, och att reformagendan skulle presenteras via förslaget till budget nu i höst.

Men det blir mer och mer tydligt att något försenat tidtabellen. Exakt vad som är anledningen till förseningen kan man bara spekulera i. Kanske är det en blandning av oenighet mellan Tidöpartierna, en förhoppningsvis allt starkare insikt om att det finns en hel del kunskap inom biståndsorganisationerna som är värd att ta hänsyn till och ett världsläge som är i snabb och konstant förändring.

Fokus flyttas till svenska intressen

Jag har all respekt för att vi tycker olika och har olika mål. Jag och Centerpartiet anser att biståndet främst ska gå till långsiktiga satsningar inom utbildning, demokrati, klimatarbete och åtgärder som främjar lokalt entreprenörskap och gör att människor får jobb. Vi anser framförallt att bistånd ska ske på mottagarnas villkor och utifrån vad forskningen visar är vettiga insatser som leder till att människor lyfts ur fattigdom. 

Regeringen har hittills bland annat sagt att man vill använda biståndspengarna som en hävstång, att man vill främja entreprenörskap och företagande, vilket i sin tur leder till att jobb skapas och människor lyfts ur fattigdom. Detta är bra! Men samtidigt har regeringen annonserat att svenska företag och intressen ska vara i fokus, att det kortsiktiga akutstödet ska prioriteras och att pengarna ska knytas till den svenska migrationspolitiken. Fokus flyttas därmed från fattigdomsbekämpning till svenska intressen.

När jag vid ett tillfälle i våras ställde frågan om inte Sverige borde satsa betydligt mer på bistånd som går till utbildning för barn och kvinnor – något som man faktiskt vet lyfter människor ur fattigdom – fick jag svaret att det var inget som man hade tänkt. Hur är det ens möjligt?

Alla missgynnas

Oavsett var man nu står i debatten så finns det en sak som blir alltmer uppenbar: Att försöka hålla processer som drar ut på tiden som denna inom regeringskansliet missgynnar alla. Biståndsorganisationerna blir oroliga och får svårt att planera sin verksamhet, mottagare och organisationer på plats blir oroliga och tvingas lägga ned välfungerande projekt, oppositionen blir alltmer frustrerad och Tidögänget uppfattas som otajt. 

Jag har alltid varit av övertygelsen att processer förenklas av att människor känner sig delaktiga. Att diskutera öppet kan vara utmanande och påfrestande. Men det blir bara värre om diskussionen inte får vara öppen. Då tar ryktesspridningen, oron och konspirationsteorierna fart, något som skadar allt och alla.

Ta ett beslut någon gång

Mitt starka tips till regeringen är därför följande: Om ni nu vill ta detta som ett regeringsbeslut, så gör det. Men se till att göra en skrivelse som organisationer och riksdag kan ta del av, diskutera och tycka till om. På så sätt kan också biståndet utvecklas. Frågan om biståndet är alldeles för viktig för att få förvandlas till en massa skitsnack. Det här handlar om utsatta människors liv! Det är mycket viktigare än att hålla korridorerna stängda för allmänheten. Och framförallt är det här som pågår nu så långt från den effektivitet som denna regering håller så kär.