När vi rundade redaktören och prästen – en tveeggad demokratisk revolution

Vid årsskiftet pausades biståndsmagasinet Omvärlden efter nedskärningarna i biståndets informationsanslag. Chefredaktör Erik Larssons avskedskrönika handlar om just demokratins tillbakagång i världen. Han pekar ut digitaliseringen och de sociala medierna som en av grundorsakerna.

McLuhans analys står sig

En mening mitt i texten sammanfattar hans slutsatser: ”Det ser fan inte bra ut, men det är bara att göra tummen upp och köra.”

Man skulle kunna säga att Gud i och med detta slipper ta omvägen via prästen eller pastorn. En sorts teologisk pendang till hur de sociala medierna gör att vi slipper ta omvägen via redaktören.

Medan många lyfter riskerna för filterbubblor och desinformationskampanjer, så behöver man också se hur de sociala medierna har förändrat oss som människor. Tänk på Marshall McLuhans ”The media is the message”. Han menade att det medium vi använder oss av inte bara förmedlar ett innehåll, det bär på ett budskap i sig självt.

Präster och redaktörer

I essän ”Pro Ecclesia” förklarade Søren Ulrik Thomsen, poet och ledamot av Danska akademien, varför han var kvar i den danska, lutherska Folkkyrkan. Han beskrev hur de traditionella kyrkorna liksom kapslar in det heliga i sakramenten. I de mer karismatiska väckelsekyrkorna talar Gud direkt till den enskilda människan genom den helige Ande.

Man skulle kunna säga att Gud i och med detta slipper ta omvägen via prästen eller pastorn. En sorts teologisk pendang till hur de sociala medierna gör att vi slipper ta omvägen via redaktören.

Essän publicerades 2005 i ”Kritik av den negativa uppbyggligheten”. Det var ungefär samtidigt som de sociala mediernas era inleddes. Facebook grundades 2004, Twitter 2006. Alla kunde nu, ofiltrerat, göra sin röst hörd.

Med gudomlig tvärsäkerhet

Utifrån Thomsens teologiska, kyrkohistoriska reflektion kan man se en parallell till hur sociala medier påverkar oss, samhällsdebatten och demokratin.

När profiler på X (tidigare Twitter) uttalar sig med samma tvärsäkerhet om damlandslaget i fotboll, Coronapandemin och svenskt Natomedlemskap, så har tanken slagit mig att det kan påminna om hur någon i en pingstkyrka ställer sig upp och profeterar: ”Så säger Herren…”.

Ju större tvärsäkerhet, desto fler följare.

Orwell fruktade kort sagt att det är vad vi hatar som kommer att förgöra oss. Huxley fruktade att det är vad vi älskar som kommer att förgöra oss.

Neil Postman

Meningen är inte att vara raljant. Båda processerna innebär en sorts demokratisering. Vi kan dagligen se hur X används för att skjuta felaktiga påståenden i sank. På samma sätt bröt karismatiken prästernas tolkningsmonopol av tron.

Från text till teve

Man kan välkomna eller beklaga utvecklingen. Det intressanta är att identifiera mönstren och kartlägga konsekvenserna.

Neil Postman analyserade i ”Underhållning till döds” (1985) hur vi gick från en textkultur till en bildkultur. Han hävdade att i takt med att teve tryckte undan det tryckta ordet, så förändrades också vårt sätt att uppfatta och tolka världen.

Postman menade att teves inneboende logik är underhållning. För att visa på denna underhållningslogiks problematik ställde han George Orwells ”1984” mot Aldos Huxleys ”Du sköna nya värld”, där han menade att Huxleys dystopi hade mer att säga om vår samtid än Orwells.

Det vi älskar förgör oss

”I ’1984’ kontrolleras människorna genom att de tillfogas fysisk smärta. I ’Du sköna nya värld’ kontrolleras de genom att de bereds njutning och välbehag. Orwell fruktade kort sagt att det är vad vi hatar som kommer att förgöra oss. Huxley fruktade att det är vad vi älskar som kommer att förgöra oss.”

Neil Postman hävdade att denna den rörliga bildens underhållningslogik impregnerade hela samhället, ner på nivån där skolelever kräver att undervisningen ska vara rolig.

Det var ingen aversion mot underhållning i sig. Han menade däremot att det blir destruktivt när den tillåts tränga in i samhällets alla skrymslen. Postman skulle knappast ha sett ”På spåret” som ett problem. Det är underhållning som inte försöker ge sken av att vara något annat.

På underhållningens planhalva

Däremot skulle han antagligen inte ha uppskattat en del debattprogram. De paketeras som seriös samhällsjournalistik medan de i själva verket spelar på underhållningens planhalva. Förenklade budskap på ytterkanterna ställs mot varandra, tittaren behöver inte tråkas ut av nyanser eller frågornas komplexitet.

När jag söker de sociala mediernas inneboende logik landar jag i känsloförstärkande och omedelbarhet. De har amplifierat våra affektioner och höjt våra förväntningar på direkt återkoppling.

Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda högskolan i Stockholm, sade vid ett panelsamtal som Ideell Arena arrangerade förra året att samhället alltid har försökt styra vad som får sägas. När boktryckarkonsten spreds så styrde fursten det tryckta ordet, sedan var det redaktören.

Värdena förstärks exponentiellt

I dag är det algoritmerna. Och de premierar det känsloförstärkande.

Katarina Gidlund, professor vid Mittuniversitetet, uttryckte det som att ”Vad vi än stoppar in så kristalliseras värdena – och förstärks exponentiellt”.

Man kan jämföra med när ”Anden faller” i de karismatiska rörelserna. Inte sällan har det inneburit ett jagande efter upplevelser och känslor.

Omedelbarhet och otålighet är tvillingar, de är bitvis också svårförenliga med demokrati. Demokrati kräver såväl återhållsamhet som goda förlorare. Min gamle lärare i samhällskunskap brukade säga att demokrati i bästa fall innebär nästbästa-lösningar efter att alla kompromisser har gjorts.

Självförverkligandets tidevarv

Sedan måste man ta med i beräkningen under vilka tidsepoker de olika medierna har lanserats, för våra värderingar har förändrats. World Values Surveys mätningar har visat hur värderingarna förskjuts i takt med att det materiella välståndet ökar. I ett förindustriellt samhälle är det de kallar överlevnadsvärderingar starka: Religion, starka familjer, respekt för auktoritet, lägre mellanmänsklig tillit.

Och de tvärsäkra landar lätt i att den som drar en annan slutsats än man själv är okunnig eller rentav ond. En tankefigur som känns bekant för den som är aktiv på X. Kompromisser försvåras, samhället blir en huggsexa för olika grupperingar.

Det postindustriella samhället har rört sig i riktning mot självförverkligandevärderingar: Individens självständighet, jämställdhet, miljöfrågor, misstro mot hierarkier, ökad tolerans i HBTQI-frågor.

En hypotes är att demokratin stärks genom självförverkligandevärderingarna, då medborgarna ser det demokratiska samhället som den bästa miljön att förverkliga sina drömmar i.

Kompromisser försvåras

Men kan detta samtidigt ha inneburit en påfrestning på demokratin, när viljan till självförverkligande och våra sociala medie-hjärnors förväntan på omedelbarhet förstärker varandra?

”Jag vill ha allt och jag vill ha det nu.”

Det är en demokratisering, en chans för alla att säga sin mening. Samtidigt som det kan bli en kakofoni av röster när alltför många, bildligt (sociala medier) eller bokstavligt (karismatiska församlingar) talat, gör anspråk på att ha hört Guds röst.

Och de tvärsäkra landar lätt i att den som drar en annan slutsats än man själv är okunnig eller rentav ond. En tankefigur som känns bekant för den som är aktiv på X. Kompromisser försvåras, samhället blir en huggsexa för olika grupperingar.

Klarare tilltal gav splittring

Följden i de karismatiska kyrkornas värld blev nya församlingsbildningar när någon har tyckt att de har fått ett klarare gudomligt tilltal. För att nämna två svenska exempel: Pingströrelsen var en utbrytning från baptisterna. Livets ord bildades visserligen av den svenskkyrkliga prästen Ulf Ekman, men församlingen attraherade främst pingstvänner.

I Sverige berömde sig pingströrelsen länge av sin informella struktur. Varje församling var fristående, den helige Ande skulle leda. Men hierarkierna fanns där, de var bara informella. Alla visste vem och vilka som bestämde – men det var svårt att utkräva ansvar.

Motrörelse

Men det har skett en motrörelse. På senare år har Pingströrelsen bildat ett samfund med en central struktur. Det har också blivit vanligare att den församlingsmedlem som vill profetera under en gudstjänst först får gå lite avsides och berätta om sitt budskap för pastorn eller någon annan ledare. Om de godkänner att detta kan vara från Gud så tillåter de att budskapet förs vidare.

Under panelsamtalet hos Ideell Arena sade Joel Halldorf att det i sociala medier skulle behövas någon form av redaktörsfunktion. Men det väcker frågan om vem vi ska våga överlåta den funktionen till?

Mänsklighetens förenande

Författaren Milan Kundera skrev i sin essäsamling Romankonsten om hur vi drömde att mänsklighetens förenande skulle resultera i fred och ökad förståelse. Han landade i att det paradoxalt nog blev kriget som förverkligade förenandet.

Men är det inte vårt digitala, uppkopplade samhälle som fullföljer det? Kunderas avslutande mening i resonemanget får mig alltid att rysa.

”Mänsklighetens förenande betyder: Ingen kommer längre undan.”