Låt både privat och offentlig vård hjälpa ukrainska patienter

Rysslands invasion av Ukraina är den blodigaste händelsen i Europa under detta århundrade. Antalet dödade och skadade ökar hela tiden, och därför behöver Sverige snarast göra det vi kan för att rädda liv. Den 2 mars meddelade regeringen att Sverige skickar en stor mängd sjukvårdsmateriel efter förfrågan från Ukraina. Det är bra, men det räcker inte.

Infektioner och förfrysningsskador

Ibland sägs det att sjukdomar tar fler liv än soldater i krig. Sjukvård behövs för att behandla skador som uppstår till följd av militärt våld, men också för de tillstånd som följer av krigets verklighet. När folk måste tränga ihop sig i källare och skyddsrum – många gånger utan tillgång till dusch, toalett eller handfat – sprids infektioner. När elen stängs av och gasleveranserna sinar riskerar kölden att orsaka förfrysningsskador. Dessutom klarar inte sjukvården av sitt vanliga uppdrag, att bistå vid förlossningar, operera inflammerade blindtarmar och hantera svängande blodsocker hos diabetiker.

”Nekas information och exkluderas”

Ryssland bombar allt fler civila mål, vilket gör att vanliga människor drabbas av svåra skador. Om de överlever en transport ut ur Ukraina behövs sjukvård som kan operera söndersprängda armar, ben och ansikten.

Socialdemokraterna fastnar lätt i tankefällan att det bara är offentlig sektor som kan rädda samhället ur kriser.

Socialstyrelsen har nu bett svenska regioner att utreda hur de ska kunna ta emot patienter, som en del av ett gemensamt EU-initiativ för att ge ukrainare vård. Vi vet att privata vårdgivare också erbjudit myndigheterna sin kapacitet. Ofta vill dock inte privata vårdgivare skylta med sina hjälpinsatser, eftersom risken finns att de kritiseras för att bara försöka främja sina varumärken. Bilden av svensk sjukvårds bidrag blir därmed skev.

Under coronapandemin har privata vårdkoncerner erbjudit hjälp och sökt dialog, för att sedan anklagas för att sätta vinstmotiv framför vårdbehov. Det är viktigt att regionerna och regeringen – för att låna ett uttryck – vänder på varje sten för att se till att Sverige tar emot så många som möjligt. Ideologiska skygglappar får inte innebära att privata vårdgivare nekas information och exkluderas från att hjälpa till.

Visa solidaritet

Svensk sjukvård är välutvecklad, särskilt vad gäller kompetens. Vi har flest legitimerade läkare per invånare i hela EU, enligt OECD:s siffror. Bara Tyskland har fler sjuksköterskor som arbetar inom vården i förhållande till sin befolkningsmängd. Visserligen har de redan långa vårdköerna blivit längre under pandemin, och många inom vården är slutkörda. Det hindrar dock inte att vi i Sverige gör vad vi kan för att förhindra att ukrainare dör i sjukdomar och tillstånd som modern vård kan åtgärda. Våra sjukvårdsbehov här hemma kan inte jämföras med dem som kan uppstå i ett krigshärjat land. När det nu åter är krig på vår kontinent måste Sverige visa solidaritet på fler områden än det militära.

Trots allt kommer det mesta av vården att bedrivas i närområdet. Det finns ett stort behov av volontärer med medicinsk kunskap, och exempel på vårdpersonal som erbjuder sina insatser. Regeringen bör avsätta resurser för att betala löner, så att sjukvårdspersonal som vill göra en frivillig insats inte behöver göra avkall på sin privatekonomi. Dessutom borde arbetsgivare kompenseras för att bevilja tjänstledighet, vilket skulle göra det möjligt för fler att åka.

Glöm inte bort privata och frivilliga

Socialdemokraterna fastnar lätt i tankefällan att det bara är offentlig sektor som kan rädda samhället ur kriser, i Sverige och utomlands. När det gäller hjälp med sjukvårdsinsatser spelar den offentligt drivna vården en nyckelroll, men regeringen får inte glömma bort att privata och frivilliga initiativ kan göra mycket nytta.