Brottsbekämpning får inte leda till att svenska hyresgäster utsätts för kollektiv bestraffning

I våras, när regeringens tilläggsdirektiv för utredningen ”Uppsägning av hyresgäster som begått brott” kom, konstaterade Vänsterpartiet att Sverige aldrig kommer bli ett tryggare land bara för att vi börjar vräka oskyldiga människor från deras hem.

Högre krav på hyresgäster

När nu betänkandet ”Åtgärder för tryggare bostadsområden” till sist landade på justitieminister Gunnar Strömmers (M) bord drog utredare Thomas Edling inga slutsatser som överraskade. Varken när det gäller förslag på åtgärder eller konsekvenser. Känslan är snarast att utredningen skulle ha kunnat vara författad av justitieministern själv. Så lite överraskar den.

Innebörden av direktivets namn, ”Uppsägning av hyresgäster som begått brott”, har lämnats därhän. I stället ligger fokus nästan enbart på hur hyresgäster som inte begått brott lättare ska kunna vräkas. Alltså oskyldiga personer som är släkt eller bekant med någon som begår brott. Även mindre störningar, såsom skadegörelse eller ”att spela hög musik”, ska kunna vara grund för uppsägning om störningen upprepas och sker i det så kallade ”närområdet”.

Förslag som ger kalla kårar

Det finns en snårighet kring exakt vad som ska utgöra grund för en vräkning. Edling svarar otydligt på frågan, men en sak är mer än tydlig: oerhört höga krav ska ställas på hyresgäster, vars uppgift blir att hålla koll på, och rapportera kring, kriminalitet eller störningar i ”närområdet”. Annars riskeras vräkning. Detta är krav som inte ställs på övriga medborgare, det vill säga alla som bor i ägda bostäder. Likhet inför lagen ska inte längre gälla. Inte heller finns det utrymme för ”var och en efter förmåga”, då det enligt utredaren saknar betydelse ”om hyresgästen på grund av personliga förhållanden har svårt att fullgöra sitt ansvar”.

Förslagen ger kalla kårar. De visar på ett djupt rotat förakt och på en tro att ”fattiga hyresgäster” inte bryr sig om ifall deras barn hamnar i kriminalitet. På en total oförmåga att förstå den situation som en utsatt familj befinner sig i. Förslagen är ett hot mot alla tre miljoner hyresgäster, när regeringen vill lägga en orimlig stor brottsbekämpande börda enbart på oss. Detta är ett förslag där godtycke riskerar få en alltför framträdande roll i besluten kring vräkningar framöver. Att bli straffad för vad någon annan gör hör inte hemma i ett rättssamhälle. Kollektiv bestraffning är inte en väg mot ett tryggare samhälle.

Var ska familjerna ta vägen?

Sverige måste ta krafttag mot kriminella. Det är helt oacceptabelt att människor som begår brott och utsätter andra för fara ska kunna fortsätta göra så utan konsekvenser. Inom ramen för detta är det fullt rimligt att diskutera hur lagar kan stärkas för att det ska bli lättare för hyresvärdar och bostadsrättsföreningar att bli av med boende som är brottslingar. Men det är de kriminella som ska straffas, inte oskyldiga barn och vuxna.

En viktig fråga som fler än Vänsterpartiet har ställt är: Var ska de vräkta familjerna ta vägen sen?

Utredningen är en enda lång populistisk attack på oskyldiga hyresgäster.

Edling bagatelliserar saken och menar i det ena andetaget att lagändringarna inte kommer innebära att vräkningarna ökar anmärkningsvärt, för att i nästa lyfta det fina i att omsättningen av hyresrätter kommer öka genom uppsägningarna och frigöras för ickekriminella. Under avsnittet ”konsekvenser” fortsätter de dubbla budskapen när man föreslår att rätten att ha inneboende ska begränsas för hyresgäster. Främst tycks man rikta sig mot att familjer hjälper släktingar som saknar boende, eftersom sådan hjälp ”skapar otrygghet hos övriga i området”. Ändå lyfts i ett annat avsnitt fram hur familjer som vräkts i Malmö kunnat ”lösa situationen genom att bo hos släktingar”.

Hur regeringen ska få ihop alla dessa olösbara ekvationer förblir en gåta. Och hur det ska leda till större trygghet är en ännu större gåta.

Satsa på skolan i stället

Utredningen är en enda lång populistisk attack på oskyldiga hyresgäster. Den strider dessutom mot barnkonventionen, där det står att varje barn har rätt till en skälig levnadsstandard, vilket inkluderar ett boende och som om detta inte vore nog vill man göra det enklare att säga upp hyreskontrakt vid våld i nära relationer. Hur ska detta hjälpa den misshandlade kvinnan?

Om vi på riktigt vill skapa tryggare bostadsområden så är det betydligt effektivare att satsa på skolan, socialtjänst, polis, trygghetsvärdar etcetera. Alltså på väl beprövade metoder som fungerat med goda resultat i mer än en stadsdel – något som även utredningen lyfter fram. Att man ändå landar i att vi bör vräka oskyldiga personer, och att Edling talar om att det i ett längre perspektiv i själva verket kan vara en välgärning för barnen att de vräks, är helt obegripligt. Snarast är väl risken stor att ännu en gängkriminell skapas när ett barn förlorar sitt hem. Ett barn som innan dess inte hade en tanke på att ta en brottslig väg i livet.

Att fastighetsägarbranschen unisont jublar över utredningen är inte förvånade. Men när remissrundan avslutas, lagom till juletid, så hoppas vi att fler än Vänsterpartiet ska se att en bättre väg framåt är att jämna ut de allt större ekonomiska skillnaderna i vårt land och ge barnen hopp i stället för hemlöshet i julklapp.