Carlson (KD) borde skicka bostadsfrågan till finansen

Bostadsbyggandet går som på räls. I alla fall om den kraftigt inbromsade byggtakten kan liknas vid de drygt 11 000 tågavgångar som hittills har ställts in i vinter.

De senaste månaderna har problemen med inställda tåg skapat flest rubriker, men på sikt är situationen inom bostadssektorn minst lika alarmerande. I de flesta storstäder har väldigt många förlikat sig med tanken att det inte är värt att tacka ja till ett jobberbjudande. Det anses inte vara lönt att betala en väldigt hög andrahandshyra – samtidigt som många är chanslösa när det handlar om att försöka ge sig in i bostadsrättsmarknaden i huvudstaden.

Byggnationen tvärbromsar

I sin roll som Sveriges infrastruktur- och bostadsminister har Andreas Carlson (KD) minst sagt begränsade möjligheter att påverka globala konjunktursvängningar. Däremot är hans ansvar för den förda bostadspolitiken betydligt större. Det främsta problemet är dock att regeringen saknar en sammanhållen idé över hur bostadspolitiken ska reformeras. Inte minst var det tydligt för den som lyssnade på statsministerns första regeringsförklaring eller läser Tidöavtalet i detalj. Det är två politiska avsiktsförklaringar som saknade en bostadspolitisk förändring värd namnet.

Sista stoppet för regeringen 

Till skillnad från vad många tror börjar det dessutom att bli bråttom för regeringen. Trots att det är förhållandevis lång tid till nästa riksdagsval är det tidskrävande att utreda, förankra och driva igenom större reformer. Snart är regeringen halvvägs in i mandatperioden, samtidigt som inte en enda av de 15 pågående utredningarna i landsbygds- och infrastrukturdepartementet har med bostadspolitik att göra.

Oddsen talar emot en större bostadspolitisk reform under nuvarande mandatperiod. Men det finns två lågt hängande frukter som väntar på att plockas av regeringen. 

Den ena är att det ligger en färdig utredning med en färdplan till en friare hyressättning. Betänkandet som fick en statsminister på fall sommaren 2021, och därmed utlöste en regeringskris, samlar i dag damm på justitiedepartementet (SOU 2021:50). 

 Sedan dess har ansvaret för bostadsfrågor genomgått en brokig resa genom olika departement.

En annan lågt hängande frukt är att flytta ansvaret för bostads- och infrastrukturfrågorna till finansdepartementet, och på så vis förbättra förutsättningarna för en ökad samordning i bostads- och finansieringsfrågorna. Det skulle inte innebära en ny förändring utan en återgång till ett tidigare ansvarsområde, som när Carlsons partikollega Mats Odell hade samma statsrådsportfölj under alliansregeringens första mandatperiod. Sedan dess har ansvaret för bostadsfrågor genomgått en brokig resa genom olika departement.

Koppla ansvaret 

Men till skillnad från när portföljen tillhörde social- eller arbetsmarknadsdepartementet finns flera fördelar med att flytta ansvaret till finansdepartementet. Inte minst blev en sådan fördel tydlig under förra veckans pressträff om ett höjt bolånetak. Då stod Carlson inte intill landsbygdsministern. Eftersom finans- och bostadspolitiken är nära sammankopplade stod Carlson sida vid sida med finansminister Svantesson (M) och finansmarknadsminister Wykman (M).

Med en rad politiska avvägningar som egentligen borde vara ett delat ansvar mellan de två departementen – som svenskarnas amorterings- och belåningsgrad eller nya planer på en social bostadspolitik – borde bostadsministern rimligen ha sitt kontor precis intill Elisabeth Svantesson.

Det skulle inte bara leda till en förbättring i regeringens arbetssätt utan även underlätta en mer sammanhängande bostadspolitik den dag som regeringen faktiskt aviserar en idé till en bostadspolitisk reform.