Vill du bli av med ansvar, Erik Slottner?

Nyligen hade Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola civilminister Erik Slottner på besök. Han redogjorde för regeringens förvaltningspolitik, alltså för de idéer och åtgärder regeringen har som gäller hela förvaltningens organisation och arbetssätt.

Regeringen har ju ännu inte presenterat något sådant sammanhållet program, så i den ganska talrika skaran av åhörare som fanns på plats var jag nog inte ensam om att hysa förhoppningar om att få lite mer klarhet i vad regeringen egentligen vill med vår statsförvaltning.

Suset av en besvikelsens suck 

En tidig besvikelsens suck kunde dock höras bland den intresserade publiken när ministern inledningsvis slog fast att regeringen inte ämnar lägga fram något förvaltningspolitiskt program för riksdagen.

I stället fick vi veta att regeringen utgår från Alliansregeringens förvaltningspolitiska proposition från 2010, där bland annat idén om en mer verksamhetsanpassad och strategisk styrning lyftes fram. Ministern deklarerade också att förvaltningen ska bli mindre, med färre myndigheter, och att den tillitsreform som regeringen Löfven drev under åren 2014–2022 nu har ”fasats ut”.

Med nuvarande regering kastas vi tillbaka i tiden – långt tillbaka.

Regeringen kommer ”...inte ha tillitsbaserad styrning som en dogm”. I stället uppgav ministern att det är ”väldigt viktigt att vi styr med mål och resultat – att det är det som är viktigt”.

Här började jag få svårt att hänga med. En central idé i propositionen från 2010 var nämligen att tona ner mål- och resultatstyrningen. Dåvarande regering lutade sig här mot Styrutredningen från 2007 som hade riktat stark kritik mot mål- och resultatstyrningen.

Modellen ansågs ha blivit alltför teknifierad och medförde en betungande ekonomiadministration. Styrningen beskrevs som ritualiserad, och ansågs kosta betydligt mer än vad den smakade.

Uttalandet att regeringen nu vill betona betydelsen av mål- och resultatstyrning är alltså svårt att förena med uttalandet att politiken utgår från Alliansregeringens förvaltningspolitik. Den politiken präglades av lärande och syftade till att förändra på basis av erfarenheter om hur mål- och resultatstyrningen dittills hade fungerat i praktiken. Det var detta som avsågs med en ny ”strategisk styrning”.

Detta arbete togs vidare av regeringen Löfven med dess tillitsreform, där civilminister Ardalan Shekarabi efterfrågade nya styrmodeller som gick bortom New Public Management. Med nuvarande regering kastas vi tillbaka i tiden – långt tillbaka. Lärandet är som bortblåst och kunskapen om vad tidigare regeringar har velat med sin styrningsinriktade förvaltningspolitik synes vara begränsad hos civilministern.

Avvecklingen lär hämma arbetet 

Det slutade dock inte där. Ministern uppgav också att regeringen vill förnya, modernisera och utveckla den förvaltningspolitik som Alliansregeringen lade fast 2010. Här blev jag återigen konfunderad.

Regeringen är nämligen i full färd med att avveckla Statskontoret, som är den enda myndigheten i landet som har ett allmänt förvaltningspolitiskt utvecklingsuppdrag. Planen är att inordna Statskontorets verksamhet i Ekonomistyrningsverket, vilket kan komma att hämma utvecklings- och förnyelsearbetet och göra förvaltningspolitiken ensidigare och smalare.

Det redan starka ekonomivärdet riskerar att helt bli överordnat andra grundläggande värden, som demokrati, rättssäkerhet och professionalitet och försvåra den viktiga och sedan länge efterfrågade verksamhetsanpassningen. En fråga är också om Slottner inser att han löper stor risk att bli av med sin utvecklingsmyndighet, det vill säga, Statskontoret. För man kan ju misstänka att finansministern och hennes budgetavdelning inte släpper sitt Ekonomistyrningsverk i första taget.

Nej, någon vidare klarhet bidrog inte civilministerns anförande till. Jag var nog inte ensam om att lämna tillställningen med fler, snarare än färre, frågetecken i mitt huvud.