Var ska uranet komma ifrån?

Redan i inledningen av klimatkonferensen i Dubai deklarerade Sverige och 19 andra länder en ambition att tredubbla kärnkraftens elproduktion fram till mitten av århundradet.

– Vi är vid inledningen av ett paradigmskifte, sa statsminister Ulf Kristersson.

Det lät onekligen imponerande, men numera infinner sig alltid en viss oro när jag hör nyheter om dramatiskt ökade uttag av ändliga resurser. Så jag kunde inte låta bli att titta i statistiken med miniräknaren i hand.

Förändrad kalkyl

World Nuclear Association, kärnkraftsindustrins branschorganisation, kunde förse mig med de data jag behövde. Mellan 1945 och 2022 har det utvunnits 3,2 miljoner ton uran i världen. Men det finns fortfarande 6,1 miljoner ton kvar i tillgångar som bedöms som utvinningsbara. Det årliga behovet är 67 500 ton. Så med kärnkraft på dagens nivå skulle de kända tillgångarna räcka i 90 år till. Kanske till och med något längre, för även kärnkraftens effektivitet har förbättrats med tiden.

Låt oss ändå anta att deklarationen från Dubai blir verklighet och kärnkraftens elproduktion tredubblas. Vad skulle det betyda för omställningen av energisystemet?

Dyrare och svårare

Nu är detta en alltför mekanisk beskrivning. När det gäller uran kommer det att gå att hitta nya fyndigheter. Tillgångarna kommer inte plötsligt att ta slut. Däremot finns ett tydligt mönster att det är de bästa fyndigheterna som utvinns först. I takt med att de bästa fyndigheterna tar slut får gruvbolagen ge sig på fyndigheter som är mer svåråtkomliga och har lägre halter.

Det innebär också att det blir dyrt. Merparten av de kända tillgångarna ligger i de högre skikten för utvinningskostnader, enligt en kartläggning från OECD. För de mer osäkra tillgångarna som kan tillkomma framöver är kostnaderna än högre.

3 000 ton för ett ton

Det för oss över till de svenska tillgångarna av uran. I Sverige finns uranet främst i alunskiffer, en bergart som finns bland annat i Skåne, Västra Götaland och längs fjällkedjan. Alunskiffrarna innehåller ofta en rad olika metaller, men halterna är låga. Halten av uran ligger mellan 5 och 30 hundratusendelar. För att få fram ett ton uran behöver man alltså bryta minst drygt 3 000 ton malm.

Siffror av det här slaget är osäkra. Därför nöjer jag mig med att konstatera att det skulle krävas minst ett rejält stort dagbrott för att försörja dagens svenska kärnkraftverk. Detta förutsätter förstås att Tidöpartierna gör verklighet av planerna på att häva förbudet mot uranbrytning.

Låt oss ändå anta att deklarationen från Dubai blir verklighet och kärnkraftens elproduktion tredubblas. Vad skulle det betyda för omställningen av energisystemet? Kärnkraften står i dag för knappt tio procent av elproduktionen och fyra procent av den totala energiproduktionen. Även med en tredubbling skulle alltså bara en mindre del av de 80 procent av energin som kommer från fossila bränslen ersättas.

Det verkliga paradigmskiftet

Det kanske mest problematiska med utspelet i Dubai är att det riktar blicken åt fel håll.

Visst kommer det att behövas ny energiproduktion som kan ersätta de fossila bränslena, men åt vilket håll än blickarna riktas i sökandet efter alternativa energikällor så kommer tillgången på ändliga resurser att begränsa mängden energi som kan produceras.

Då är frågan om att hushålla med denna knappa resurs det som borde bli föremål för deklarationer och djärva planer. Det skulle vara ett verkligt paradigmskifte.