”TLV ska inte bedöma företags lönsamhet”

TLV ska använda sig av värdebaserad prissättning, vilket innebär att det i den ena vågskålen finns kostnaden för läkemedlet, i den andra det medicinska värdet för patienten.

Den sistnämnda kommentaren från Douglas Lundin är anmärkningsvärd. Det ingår faktiskt inte i TLV:s myndighetsuppdrag att ha någon uppfattning om ett företags totala intäkter för ett läkemedel, eller att bedöma huruvida lönsamheten för ett företag är god eller inte vid en viss prisnivå. När det kommer till ekonomin ska TLV bedöma om läkemedelsföretaget har kunnat motivera det begärda priset utifrån läkemedlets effekt. Den bedömningen ska göras utan att ta hänsyn till om antalet patienter som behöver behandlingen medför att företagets totala intäkt blir stor eller liten.

TLV ska använda sig av värdebaserad prissättning, vilket innebär att det i den ena vågskålen finns kostnaden för läkemedlet, i den andra det medicinska värdet för patienten. Väger vågskålen med det medicinska värdet tyngre ska priset accepteras. Det är just det som är finessen med värdebaserad prissättning eftersom det ger företagen incitament att fokusera på utveckling av läkemedel med högre medicinskt värde.

Olika beräkningar

Från beslutet i det aktuella fallet framgår av företagets hälsoekonomiska analys att kostnaden för ett kvalitetsjusterat levnadsår i olika grupper av patienter med cystisk fibros varierar mellan 1,5–2,5 miljoner kronor. Men TLV accepterar inte företagets antaganden utan gör egna beräkningar där de kommer fram till att kostnadseffektiviteten varierar mellan 3,9–7,5 miljoner kronor. Av myndighetens information framgår att myndigheten försökt få fram ett avtal med ett förhandlat pris som kan möta TLV:s antaganden genom att överlägga med företaget och regionerna. Företagets och regionernas möjlighet att lyckas nå ett avtal har givetvis påverkats av om förhandlingen utgått från företagets eller TLV:s beräkningar.

Ett ökat politiskt intresse

Vänsterpartiet ser att lösningen är att regeringen ska utreda förutsättningarna för att staten ska ha ett särskilt stöd till regionerna för de behandlingsmetoder som är extra kostsamma. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har i ett positionspapper ett liknande förslag. Lif har länge efterlyst en högre grad av politisk styrning på läkemedelsområdet. Därför ser vi mycket positivt på debattartikeln från Karin Rågsjö, samt på debattinlägg från riksdagskollegan Barbro Westerholm (L).

Vi hoppas att ett ökat politiskt intresse kring de svåra etiska och medicinska avvägningar som blir vanligare med fler läkemedel mot svåra sällsynta sjukdomar. Förhoppningsvis kan det leda till de överläggningar mellan staten, regionerna och branschen som Riksrevisionen rekommenderat att regeringen ska ta initiativ till. Det övergripande målet för ett välfärdsland som Sverige måste vara att patienter ska ges tillgång till läkemedel som kan förbättra deras hälsa och livskvalitet, framför allt patienter med svåra sällsynta sjukdomar som alltför ofta står helt utan effektiv medicinsk behandling.