De senaste vårdkösiffrorna visar att läget i svensk sjukvård går åt fel håll. Patienter har rätt att träffa en specialist inom tre månader men samtidigt är det nästan 25 000 personer som har väntat mer än ett år. Det är en ökning med 14 procent på ett år och regeringens utlovade åtgärder kommer inte att räcka. I stället krävs en omvänd kömiljard som gör att det inte är gratis för regionen att ställa patienten i vårdkö.

Patienterna berövas sina rättigheter

Dagens vårdsystem är riggat för att skapa vårdköer och behöver förändras. Riksdagens lagstiftningsarbete gällande regiongränserna är visserligen viktigt men kommer i bästa fall ge strukturella förändringar på tio års sikt. Det är en klen tröst för alla de som i dag vaknar med smärta eller som inte kan arbeta för att de berövats sina rättigheter som patient.

Det finns stora skillnader mellan regionerna. I Region Norrbotten är det nära 5 000 personer som väntat mer än ett år. I Värmland är det fler än 1 700 personer som har väntat mer än ett år. I Jönköping är det 20 personer. Totalt är det cirka 175 000 personer som är sjuka och har väntat mer än lagen tillåter för att få en bedömning av specialistvården. Det är inte patienter som valt att vänta på sin favoritläkare, utan de är redan undantagna i statistiken.

Mer resurser har inte löst vårdköerna sedan 2014.

Den första alliansregeringen införde en kömiljard som var framgångsrik och kortade köerna men de efterföljande bonussystemen skapades snarare utifrån maximal regionalpolitisk rättvisa snarare än patientbehov. Mer resurser har inte löst vårdköerna sedan 2014. Nu behövs i stället en omvänd kömiljard för att komma tillrätta med de växande vårdköerna.

Inför sanktioner

I stället för att skjuta till mer resurser för att korta vårdköerna bör en sanktion införas för patienter som väntat för länge på sjukvård. Skulle en kostnad på 5 000 kronor per patient och månad införas för de som väntar på operation/behandling skulle regioners resurser som i dag är reserverade för annat än sjukvård tillgängliggöras.

För Region Gävleborg innebär det att deras 1 200 patienter som inte har fått vård som de har laglig rätt till i stället får totalt sex miljoner kronor att dela på per månad. Varje finansdirektör i Regionsverige skulle omedelbart kräva åtgärder för att korta väntetiderna för att undvika betala sanktionsavgiften till patienten. I Region Gävleborg blir nu åtgärder som kostar tre miljoner kronor per månad och tidigare var omöjliga helt plötsligt attraktiva.

Kväv inte förändringsarbetet

Regeringen bör ställa som motkrav att regionerna inför en omvänd kömiljard för att ta del av det efterfrågade krisstödet. Detta är åtgärder som kan genomföras betydligt mer skyndsamt än Tidöavtalets punkter. Det är inte heller en dramatisk byråkratisk överbyggnad som krävs, nästan alla regioner har redan en kompensationsmodell för när den utlovade bussen uteblir.

Regionerna kräver nya resurser av staten men stödet på en till tre procent av intäkterna skulle sannolikt snarare kväva det förändringsarbete som krävs för att komma tillrätta med tillgänglighetsbristerna. I dag belastar vårdköernas kostnader de enskilda patienterna snarare än regionerna. Det kan inte längre, och ska heller inte, vara gratis för regionen att ställa patienten i kö.