Sverige måste agera för att stoppa könsstympning

Den 6 februari är det den internationella dagen mot könsstympning.

Vill vi uppmana politiker, myndigheter, skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård och rättsväsende att gå från ord till handling. Att inte agera är ett svek mot världens flickor och kvinnor. 

För ett år sedan skrev vi på den här debattsidan och uppmanade till ökade satsningar för att få slut på könsstympningen av flickor – i Sverige och runt om i världen.

Endast ett fåtal fällande domar 

Vi konstaterade att vi i Sverige, trots att könsstympning enligt lag varit förbjudet sedan 1982, bara haft ett fåtal fällande domar (då var det tre, i dag fyra) och att antalet flickor och kvinnor som lever med följderna blir fler snarare än färre.

Även internationellt går utvecklingen åt fel håll, delvis på grund av befolkningsökningen men även pandemin har inneburit ett bakslag i och med att insatserna sattes på paus. FN:s befolkningsfond beräknar nu att runt fyra miljoner unga flickor runt om i världen riskerar att könsstympas, varje år.

Trots internationella överenskommelser, lagar och löften.

Begränsa lust och njutning 

Könsstympning är en extrem form av hedersvåld och bygger på den spridda föreställningen att flickor måste vara ”rena” och ”orörda”. Genom att – helt eller delvis – avlägsna centrala delar av flickornas könsorgan och sedan sy ihop den naturliga kroppsöppningen försöker man kontrollera flickors sexualitet och begränsa deras möjlighet att känna lust och njutning.

Det är inte bara män som upprätthåller den skadliga sedvänjan – ofta utförs övergreppet av kvinnor. Här i Sverige möter vi unga flickor som hotas med könsstympning om de setts tillsammans med en kille eller på annat sätt visat intresse för det motsatta könet. Flickor som lever i hederskultur löper ständig risk att stämplas som ”horor” och familjerna är beredda att gå långt för att undvika det. Det är exempelvis inte ovanligt att flickor som kontaktar Existera berättar att deras föräldrar häller starka kryddor som chili, salt eller citron, i underlivet på dem för att avskräcka och begränsa. Detta visar hur djupt de skadliga normerna ligger och vilket oerhört våld dessa unga flickor utsätts för.

Krävs medvetna satsningar 

Drivkrafterna bakom könsstympning är desamma, oavsett var i världen övergreppet begås. Många av de svenska flickor som riskerar att utsättas, eller lever med följderna, har sitt ursprung i länder där Sverige bedriver biståndsarbete men medan biståndet till stor del är inriktat på förebyggande insatser är det arbetet svagare i Sverige. Här ligger fokus istället på att anmäla, utreda och lagföra brott. Det är såklart viktigt men det saknas ofta kunskap om bemötande hos berörda myndigheter och vårdpersonal. De flickor som söker hjälp och vård bemöts ibland på ett sätt som får dem att känna skam och obehag och många väljer att inte träda fram över huvud taget. Eftervård och psykosocialt stöd på individnivå är dock oerhört viktigt men kräver medvetna satsningar.

Vår slutsats är därför att det behövs en kombination av lagstiftning och ett ihärdigt normförändrande arbete – i dialog med traditionella och religiösa ledare, föräldrar, släktingar och, naturligtvis, flickorna själva. Det gäller både i biståndet och det nationella arbetet.

Men vad gör man när varken internationella åtaganden, lagar eller löften räcker till?

Men vad gör man när varken internationella åtaganden, lagar eller löften räcker till? Eftersom vi vet vad som krävs för att stoppa könsstympning fortsätter vi att upprepa våra krav och rekommendationer. Att ge upp vore ett svek och att bara peka finger och fördöma är knappast verkningsfullt.

Därför bör Sverige – nationellt och genom det internationella biståndet – göra allt för att;

• Stoppa tystnadskulturen: Våga utmana och arbeta normförändrande med religiösa ledare, familjer och släktingar, men även genom skolan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet. Detta för att förebygga övergrepp. Lagstiftning är viktig men den måste efterlevas. 
• Jobba gränsöverskridande – Här hemma har vi mycket att lära av det förebyggande arbete som görs i många av de länder där Sverige bedriver biståndsprojekt. Sverige bör i sin tur lyfta kampen mot könsstympning som en central fråga i bilaterala diskussioner på ambassadnivå. Det är viktigt att informera om att könsstympning som utförs på svenska medborgare utomlands är olagligt och straffbart.
• Agera nu – Lagstiftningen är tydlig och även om tidigare utredningar pekar på kunskapsluckor och utbildningsbehov vet vi tillräckligt för att börja handla. Nu!