Stefan Löfven – partiledare, överlevare, statsminister

Det finns vanligen alltid saker vi särskilt förknippar med tidigare statsministrar. Politiken de sjösatte, frågorna de drev särskilt hårt.

I Göran Perssons arv ingår bland annat hårda budgetsaneringar, en bufflig ledarstil som förlänade honom öknamnet ”HSB” (Han Som Bestämmer) och ett stort engagemang i bland annat idén om ett ”grönt folkhem” och ett stärkt Östersjösamarbete.

I Fredrik Reinfeldts arv ingår, förstås, skapandet av Alliansen, men också arbetslinjen, införandet av valfrihet i välfärden på bred front samt – såklart – hans tydlighet i frågan om migration när han uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan. 

Löfvens politiska avtryck är helt enkelt få, trots sju år vid makten. Om man inte räknar hans förmåga att överleva knipor, vill säga.

Vilket är statsminister Stefan Löfvens arv?

Oavsett vad man tycker om statsministrars älsklingsfrågor, favoritreformer och ledarstil så finns det där, som ett arv. Men vad är Stefan Löfvens arv? Vilka reformer har han drivit med särskilt engagerad frenesi? Vilka frågor har varit uppenbart nära hans politiska hjärta?

Jag vågar påstå att svaren på dessa frågor om Löfven inte vore tillnärmelsevis lika samstämmiga som om man gick ut och gjorde enkät på stan om Persson eller Reinfeldt. Löfvens politiska avtryck är helt enkelt få, trots sju år vid makten. Om man inte räknar hans förmåga att överleva knipor, vill säga.

Löfven överlevaren

I någon mening snubblade han ju in även i partiledarskapet och på den vägen är det. För det är nog detta som kommer att bli de tydligaste minnena av statsminister Stefan Löfven. Inte reform X eller satsning Y, utan hur han ständigt lyckades krångla sig ur en knipa eller resa sig på tio.

Å andra sidan. Hamnar inte alla statsministrar i knipor som de på ett eller annat sätt tar sig ur? Genom bondeoffer, genom avledningsmanövrar, genom envishet... Sådana historier finns förstås om Löfvens företrädare också. Skillnaden är väl snarare den att om dem finns också andra – politiska – kännetecknande drag.

Samtidigt har Löfven suttit i en komplicerad tid, då stora kriser har avlöst varandra. Det har inte funnits mycket tid över att sitta och vara politisk visionär.

Partiledarskapet större än statsministergärningen

Löfvens stora insats har nog legat i partiledarskapet, snarare än statsledarskapet. När han accepterade partiordförandeposten var S inte långt ifrån en implosion, efter tuffa turer med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Nu är läget hyfsat stabilt. Inbördeskriget uteblev och även om man befinner sig långt ifrån rörelsens fornstora dar så har man med näbbar och klor försvarat regeringsmakten. Här återfinns Löfvens verkliga politiska avtryck, i att han räddade S i en svår stund.

Hur detta arv står sig återstår emellertid att se. Ett förlorat val som tvingar en eventuell första kvinnlig statsminister till en neslig avgång efter bara några månader vid makten kan komma att förändra den historieskrivningen. Än kan Löfven gå från ”han som räddade rörelsen” till ”han som spände upp snubbeltråden för...”