Skogsstyrelsen är varken saklig eller opartisk

Skogsstyrelsen torgför uppfattningen att regeringen måste ingripa för att myndigheten håller på att tappa greppet.

”Vi vill att det ska bli klart vad som gäller. Hur avverkningarna ska hanteras. Ökade resurser räcker inte som utvecklingen ser ut. Det drar mot tillståndsförfarande för alla avverkningsanmälningar. Det är just nu inte politiken, utan domstolarna som styr utvecklingen inom artskyddet och tillsynen i skogen”, konstaterar generaldirektören Herman Sundqvist i en artikel i Altinget.

Tveksamma lösningar

”Det var inte så här det var tänkt”, säger generaldirektören. Och: ”Vi måste också sätta ett tak för tillsynen, hur mycket resurser vi kan lägga på det. Vi hinner inte allt även om vi borde.”

Lösningen är enligt Skogsstyrelsen regeländringar och klarhet så att myndigheten ska veta vad som gäller. År 2022 överklagades omkring 100 kalavverkningsanmälningar till mark- och miljödomstolarna, under 2023 bedömde Skogsstyrelsen att det skulle röra sig om runt 200. Dessa volymer är, anser Sundqvist, så stora att myndigheten har svårt att hinna med något annat.

Hur kan det komma sig att mark- och miljödomstolarna nästan regelmässigt går emot Skogsstyrelsen och ger myndigheten bakläxa på bakläxa?

De lösningar han har förslagit till regeringen är bland annat att avskaffa anmälningsplikten så att Skogsstyrelsen kan bedriva så kallad systemtillsyn i stället. Det innebär att ingen tillsynsverksamhet bedrivs på beståndsnivå, utan snarare ur ett övergripande perspektiv exempelvis regionvis eller liknande. I praktiken skulle det betyda ännu mer frihet under ansvar, mer än vad vi har i dag.

Krigsskådeplatser och skövlingar

Hur det har fungerat vet vi. Kalavverkningar där hänsyn inte tas till vattendrag, sumpskog, källor, fornlämningar, friluftsliv, naturvård, biologisk mångfald eller verklig kolsänka. Inte sällan körskador som är meterdjupa, torrakor som fälls och några enstaka granruskor som sparas, i övrigt sparas närmast ingenting. Resultatet blir närmast krigsskådeplatser och många vanliga människor ser det som skövlingar. I själva verket alltfler.

I huvuddelen av Norrland är det generellt värst, där är det stora skogsområden och få människor som ser vad som sker. I söder är det generellt bättre, med mindre hyggen. Inte minst finns det fler ögon och öron som ser och hör. För att vara tydlig: framförallt talar jag om kalavverkningar av naturskogar/kontinuitetsskogar, det vill säga skogar som aldrig tidigare har kalavverkats.

Det är välmotiverat att ställa frågan hur Skogsstyrelsen under senare år har hamnat i denna situation. Hur kan det komma sig att mark- och miljödomstolarna nästan regelmässigt går emot Skogsstyrelsen och ger myndigheten bakläxa på bakläxa? I flertalet fall trots att det funnits kännedom om att det i den och den skogen finns höga naturvärden? Kan månne generaldirektören och hans myndighetsstyrelse själva ha något ansvar i den uppkomna situationen?

Säg som det är

I stället för att säga som det är menar Skogsstyrelsen att domstolarnas beslut är ett problem som hindrar snabba enkla beslut utan krusiduller, och som sparar tid och pengar. Domstolarnas domar bestäms av juridiskt och naturvetarmässigt kompetenta domare som beslutar utifrån svensk och EU-lagstiftning. Slutsatsen kan inte bli annan än att Herman Sundqvist vill få till stånd undantag för det svenska kalavverkningsskogsbruket. Han vill ha rundningsmärken så att det kan fortsätta som tidigare.

Det var inte så här det var tänkt, menar generaldirektören. Saken är den att Skogsstyrelsen åtminstone sedan 1999 har haft det fulla tillsynsansvaret enligt miljöbalken, utöver ansvaret enligt skogsvårdslagen. Att Sundqvist hellre ägnar uppmärksamhet åt den senare och mest ser miljöbalken som ett problem tyder snarare på att myndighetens ledning har en egen uppfattning om hur man vill ha det. Dessutom krockar generaldirektörens uppfattning med EU:s syn på svenskt skogsbruk och även med Århuskonventionens krav på miljöorganisationers rätt till insyn och rätt till påverkan.

Respektera myndighetsuppdraget

Miljölagstiftningens principer om att förorenaren betalar är väletablerad inom EU. Vill generaldirektören frångå den? Vilka andra branscher ska då få frikort? Så länge Sverige är med i EU är det kanske bäst att anpassa sig till verkligheten.

Ett alternativ är annars Swexit och därefter frånträda diverse lagar, internationella konventioner och traktat på miljöområdet. Eller att Skogsstyrelsen i handling visar att man förstår sitt myndighetsuppdrag. För alla statliga myndigheter har i uppdrag att vara opartiska, sakliga och bedriva sin verksamhet utifrån lagarna, det som kallas rättsstatens principer.