Replik: Reglering påverkar inte ansvarstagande fastighetsägare

Ett hinder som många stöter på är hyresvärdar som ställer höga och fyrkantiga krav för ett förstahandskontrakt. Det kan handla om att man ska ha en fast inkomst på flera gånger hyran eller att ingen del av inkomsten består av offentliga stöd. När arbetsmarknaden präglas av tillfälliga anställningar och många familjer under lång tid lever på olika typer av stöd blir de kraven i praktiken utestängande. Hushåll som kan betala hyran nekas förstahandskontrakt och blir hänvisade till andrahandsmarknaden och i värsta fall till den svarta marknaden.

Det kanske viktigaste för bostadsförsörjningen är att komma bort från denna nånannanism.

Vi har utrett ifall det finns evidens för att höga krav minskar risken för hyresskulder och vräkningar. Fynden vi gjort är tydliga: ingen sådan evidens finns. Det finns tvärtemot gott om exempel på hyresvärdar som sänkt eller helt tagit bort kraven utan att detta lett till problem med att få in hyran.

Inga högt ställda krav

Det förslag på nya regler för de krav som ställs på hyresgäster som jag lägger fram består av två delar. Det ena är en normerande lagstiftning som säger att kraven ska ha ett berättigat syfte, vara lämpliga samt nödvändiga för att uppnå syftet. Den andra handlar om transparens, att hyresvärdar ska svara på frågor om vilka krav de ställer och i vilket syfte. Inget av detta är högt ställda krav och inget begränsar hyresvärdarnas rätt eller möjlighet att själva bestämma vilka de tar in som hyresgäst.

Fastighetsägarna och Sveriges allmännytta har tagit fram en alldeles utmärkt vägledning för hur krav kan utformas för att inte utestänga sökande i onödan. Den kan ge svar till de fastighetsägare som behöver stöd i att ta fram väl motiverade krav.

En inkluderande bostadsmarknad

Att branschorganisationer avvisar förslag på reglering av just deras bransch är inte förvånande. Men det är värt att beakta att en reglering inte kommer påverka de fastighetsägare som är ansvarstagande och aktiva. Poängen med en reglering är att fånga upp eftersläntrarna, de som inte vill ta ansvar. På det sättet leder en reglering av det slag som jag lägger fram till en jämnare spelplan och att fler fastighetsägare kommer med i arbetet att skapa en inkluderande bostadsmarknad, i stället för att den uppgiften läggs på några få.

I stort sett alla kommentarer som följt efter att betänkandet presenterats har varit på temat att ”det behövs mer”. Även om jag håller med om detta, så är det värt att påpeka att så länge som alla gör som Anders Holmestig och Anders Nordstrand och stannar vid att den som ska göra mer är någon annan än de själva, så blir summan att inget alls blir gjort. Det kanske viktigaste för bostadsförsörjningen är att komma bort från denna nånannanism.

Det är först när vi kommer till ett läge där olika aktörer bidrar med det som de kan utifrån sina förutsättningar som verkliga framsteg kan göras. Det ramverk som jag presenterar syftar till att åstadkomma just det.