Replik: Att tala om ”slakt av kulturen” är inte korrekt

Den 1 mars i Altinget den skriver Anna Livion Ingvarsson och Calle Nathanson en debattartikel där de ställer sig frågan om nedskärningarna av folkbildningen är ekonomiska prioriteringar eller ren okunskap.

Skälen för en neddragning av skattemedel till studieförbunden är flera, vilket debattörerna hörde mig tala om under Folk och kultur i Eskilstuna, och de tål att upprepas.

Staten måste prioritera 

Sverige står inför en rad stora problem som staten måste prioritera. Dit hör Rysslands fruktansvärda angrepp mot Ukraina, ökad hotbild mot Sverige och behov av uppgradering av Försvaret, kriminalitet, elbrist och en inflation som pressar hushållen, vid sidan om mycket annat.

Att prata om en ’kraftig minskning’ till studieförbunden om 250 miljoner kronor, utan att vare sig nämna totalbudgeten om två miljarder kronor eller nämna det faktum att staten inte är ensam finansiär till studieförbunden, ger inte en korrekt helhetsbild.

Folkbildningen, studieförbunden och folkhögskolorna, får årligen över fyra miljarder kronor i statliga skattemedel. Därtill kommer bidrag från kommuner och regioner. När vi i budgeten har minskat anslaget till studieförbunden med 250 miljoner kronor, men samtidigt ökat stödet till folkhögskolorna med 100 miljoner kronor, ska det ses i ljuset av vår regerings prioritering i det läge landet befinner sig i, vilket också svarar på debattörernas fråga. I debatter om folkbildning och studieförbund är det viktigt att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Trots det ekonomiskt tuffa läget har den moderatledda regeringen arbetat systematiskt med de delar inom kulturen där staten behöver ta ansvar. Dit hör exempelvis satsningar för att värna och säkra vårt kulturarv för framtida generationer, men också satsningar för att se till att fler barn och unga lär sig läsa. Att prata om en ”kraftig minskning” till studieförbunden om 250 miljoner kronor, utan att vare sig nämna totalbudgeten om två miljarder kronor eller nämna det faktum att staten inte är ensam finansiär till studieförbunden, ger inte en korrekt helhetsbild.

Ingen ”slakt av kulturen”

Anna Livion Ingvarsson och Calle Nathanson känner förstås till den regionala finansieringen, men väljer att inte nämna den. Jag hade önskat en mer nyanserad debatt. Det är inte heller en ”slakt av kulturen” att minska en budget om över två miljarder kronor med 250 miljoner kronor. Utöver ovan nämnda omfördelning av medel med 100 miljoner kronor mer till folkhögskolan har regeringen anpassat anslaget utifrån det som har framkommit i olika granskningar.

Studieförbunden har dessutom, vilket debattörerna säkert känner till, haft en kraftig minskning av deltagare sedan pandemin. Folkhögskolan fyller olika syften för olika människor. För den som inte har funnit sig till rätta i den vanliga skolan kan den vara en väg till fortsatta studier och i längden ett arbete. Att i en tid med ökande arbetslöshet rikta om de offentliga medlen till folkhögskolan är därför en riktig och nödvändig prioritering.

Sedan jag blev Moderaternas kulturpolitiska talesperson har jag arbetet intensivt för att reda i, och genomföra nödvändiga satsningarna, efter åtta år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Åtta år där nödvändiga reformer inom kulturområdet uteblev.

Den allvarliga situationen i samhället kräver tydliga politiska prioriteringar. Vid sidan av detta blev det ganska snart efter regeringsskiftet tydligt att även folkbildningens område var i behov av reformer för att säkerställa att de skattemedel vi satsar också går till det som de är avsedda för.