Nedskärningen av folkbildningen: Ekonomiska prioriteringar eller ren okunskap?

Precis som den kraftigt neddragna kulturbudgeten motiveras nedskärningen främst med prioriteringar i tider av ekonomisk kris. Vi är fullt medvetna om såväl lågkonjunktur, arbetslöshet och inflation som utanförskap, kriminalitet och integration. Det är nämligen precis de problemen många verksamheter inom civilsamhället dagligen arbetar för att motverka – och de är en viktig del av lösningen.

Hundra år av folkbildning

Folkbildningen och studieförbunden har i över hundra år spelat en avgörande roll för att etablera människor i både samhället och på arbetsmarknaden. Men studieförbunden är inte bara en demokratisk utbildningsinstitution, utan även en fundamental del i det kulturella ekosystemet. Hälften av studieförbundens verksamhet är kultur, och här finns väletablerade samarbeten med arrangörer, museer, festivaler, scenkonstinstitutioner, professionella kulturskapare och det ideella kulturlivet.

Nej, folkbildningen kommer inte att dö, men den kommer försvinna från platser där den behövs som allra mest.

Fram till nu har studieförbunden, tillsammans med biblioteken, varit de enda kulturaktörerna med verksamhet i alla landets 290 kommuner. Med regeringens kraftiga nedskärning är det inte säkert att det kommer att vara så i framtiden. Var tredje kulturstudiecirkel, spelning och körträff kan komma att tas bort på grund av statsbudgeten.

Nedläggningar och uppsägningar hotar föreningslivet

Kristina Axén Olin menar att hon ”vill se ett Sverige med högre gemenskap där vi tar hand om varandra och bidrar till det goda samhället”. Vi ställer oss frågande till om Axén Olin verkligen tagit del av studieförbundens verksamhet? Den bidrar ju just med det hon vill se.

Vidare undrar vi om regeringen verkligen har förstått den mycket negativa dominoeffekten som drabbar övriga kultur- och föreningslivet genom att ta bort en halv miljard kronor? Studieförbundet Kulturens bildningsverksamhet har redan tvingats lägga ner. I flera kommuner runt om i landet är uppsägning av både personal och lokalkontrakt verklighet.

Nej, folkbildningen kommer inte att dö, men den kommer försvinna från platser där den behövs som allra mest. Och med den försvinner också tillgänglig kultur, kurser i svenska och samhällsstudier samt möjlighet till en meningsfull fritid. Folkbildningens verksamheter som syftar till att etablera människor i samhället kommer att minska. Alltså allt sådant som regeringen säger sig vilja satsa på drabbas negativt av beslutet om att dra ner anslagen till studieförbunden.

Nedskärningarna inte nödvändiga

För att skapa ett välfärdssamhälle, både kulturellt och ekonomiskt, krävs tillit och gemenskap. Med det följer också ett visst mått av sårbarhet. Det gäller inte minst civilsamhället, som drivs av en stark övertygelse om att välkomna alla människor.

Riksdagsledamoten Jonas Andersson (SD), pekar ut Riksrevisionens granskning 2022 som en bidragande orsak till budgetbeslutet. Studieförbunden har dock själva välkomnat granskningens förslag och redan 2020 initierat en unik kontrollstruktur med samkörning av data, digital rapportering och signering av Bank-ID.

Det är självklart att varenda krona av de statliga anslagen ska gå till folkbildning och inget annat. Men att skära kraftigt i något som har byggts upp sedan 1900-talets början är en handling som helt förbiser folkbildningens unika, demokratiska och enande kraft.

Regeringen har ett reformutrymme på 40 miljarder. Att minska anslaget till studieförbunden med 500 miljoner är en liten summa i sammanhanget, men som ger enorma ringar på vattnet för såväl möjligheten att delta i kulturlivet och den kulturella infrastrukturen som för Sveriges integration, sysselsättning och bildningsarv. Det är inte bara sorgligt, utan direkt oförståeligt.