Debatt

Professorer: Politikerna måste ut på banan och forma en ny skogspolitik

DEBATT. Det nuvarande skogliga samhällskontraktet har i praktiken upphört att fungera och mycket tyder på att vi befinner oss i en omstöpning av skogspolitiken. Nu måste politikerna komma ut på banan, skriver professorerna Erland Mårald och Camilla Sandström.

Placeholder image
Ett fjärde skogligt samhällskontrakt är under kvalfyllt vardande, skriver Camilla Sandström och Erland Mårald. Foto: Ina-Therese Sparrok, Andreas Palmén
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Den svenska skogsbruksmodellen är åter i hetluften. Debatten påminner om den laddade diskussion som föregick ändringarna i Skogsvårdslagen 1993 och som ledde till lagens två jämställda mål – miljö och produktion. Mycket tyder på att vi befinner oss i en liknande situation, där den höga konfliktnivån förebådar en omstöpning av skogspolitiken.

Det är en förväntad utveckling till följd av en rad globala drivkrafter såsom en växande befolkning, ett ökat behov av mat och energi, klimatförändringar, men även inhemska drivkrafter till följd av ny kunskap och förändrade värderingar.

De skogliga samhällskontrakten

Att konfliktnivån är hög beror på att skogen spelar en central roll i svensk politik och ekonomi, som livsmiljö och nästintill som svenskarnas religion enligt professor David Thurfjell. Skogspolitikens utveckling kan beskrivas i termer av ett antal ”skogliga samhällskontrakt” som avlöst varandra från tidigt 1900-tal fram till i dag. Med jämna mellanrum har skogens värden och skogsbrukets mål förhandlats och omförhandlats av statsmakt, industri och forskning med varierat inflytande från skogsägare, miljörörelse och andra samhällsaktörer.

Första kontraktet

Det första kontraktet från tidigt 1900-tal innebar att den ohämmade exploateringen av skogen och av människor i Norrland (”baggböleriet”) lindrades genom att skogsbolag förbjöds att köpa mer mark samt att återplantering av skog infördes som ett krav. Samtidigt framhävdes skogsnäringen som en hävstång för att lyfta Sverige ur fattigdomen, något som skogsägarna skulle bidra till genom att leverera timmer till industrin.

Andra kontraktet

Det andra kontraktet vid seklets mitt innebar en satsning på ett högproduktivt trakthyggesbruk för att stärka industrin, ge arbetstillfällen i hela landet och stärka välfärdssamhällets utbyggnad. På 70- och 80-talen mötte detta ensidiga skogsbruk en stark miljökritik.

Tredje kontraktet

Häftiga konflikter i en alltmer öppen omvärld resulterade i det tredje kontraktet som befästes i 1993 års skogsvårdslag. Då föddes ”den svenska skogsbruksmodellen” som innebar att miljö likställdes med produktion. I nyliberal anda överlämnade statsmakten till skogsägarna under parollen ”frihet under ansvar” och marknaden med miljöcertifiering att balansera de två målen. Denna optimistiska modell lovade ”mer av allt” där miljö och produktion sågs som ömsesidigt förstärkande.

Det tredje skogliga samhällskontraktet har nu i praktiken upphört att fungera:

  • Miljösidan menar att den svenska skogsbruksmodellen inte levererar det den lovade i form av ökad biologisk mångfald.
  • Skogsägarna känner sig trängda av otydlig styrning och miljökrav som hotar äganderätten.
  • Renskötare, jägare, turismföretagare och andra som nyttjar skogen känner sina rättigheter och möjligheter att fortsatt nyttja skogen ifrågasatta.
  • En kraftigt rationaliserad skogsnäring ger inte längre välfärd i hela landet med ökande motsättningar mellan stad och land.
  • Klimatfrågan ställer helt nya frågor, som än så länge besvaras utifrån gamla inrotade positioner. Sist men inte minst det har skett värdeförskjutningar i samhället som underminerar grunden för hela modellen.

Fjärde kontraktet

I ljuset av denna söndrade situation där skogspolitiken tydligt lider av målinflation, implementeringsunderskott och ständiga låsningar menar vi att ett fjärde skogligt samhällskontrakt är under kvalfyllt vardande. Här finns det ett tydligt vägval. Antingen kan politiken fortsätta att ducka bakom myndigheter, domstolar, forskning och New Public Management, och låta det politiska fyllas av forskares och deras närmsta allierades samproducerade fakta instuvade i åtskilda normativa ekokammare, i vars ytterkanter det även frodas falska fakta och alltmer oförsonliga positioner.

Eller så kommer politikerna ut på banan och tar sig an arbetet att forma ett nytt skogligt kontrakt som förmår hantera den viktiga gränsdragningen mellan den enskildes och det allmännas ansvar för skogen, men även hur de olika lager av rättigheter, äganderätt, renskötselrätt och allemansrätt, som är förknippade med skogen ska kunna samexistera.

Så gick skogsprogrammet i baklås

Det nationella skogsprogrammet, med motsvarande regionala program, skulle kunna fungera som ett redskap för en bred dialog, ömsesidigt lyssnande, lokal anpassning och obekväm självreflektion mellan en mångfald av aktörer inom näringsliv, institutioner, organisationer och civilsamhälle. Men när detta sjösattes tycktes idéer om tillitsbaserad styrning och utjämnad spelplan som bortblåsta. I stället inriktades programmet mot förutbestämda mål, toppstyrning och samförstånd, något som ofrånkomligt gynnar resursstarka aktörer och ledde till att hela processen gick i baklås.

Ta utmaningarna på allvar

För att förändra den skogliga samhällsarenan i en konstruktiv riktning behövs samverkansprocesser som utmanar etablerade och ofta skeva maktförhållanden och som inte enbart strävar efter konsensus, men väl samexistens för att hantera svåra hållbarhetsutmaningar. För att sådana ska fungera krävs också att politiken tar dessa på allvar, att de visar att de är beredda att lyssna, tänka om och genomföra grundläggande förändringar av skogspolitiken.


Politik på allvar
Få gratis nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget.
Genom att registrera dig till Altingets nyhetsbrev accepterar du våra användarvillkor