Professorer: Politikerna måste ut på banan och forma en ny skogspolitik

DEBATT. Det nuvarande skogliga samhällskontraktet har i praktiken upphört att fungera och mycket tyder på att vi befinner oss i en omstöpning av skogspolitiken. Nu måste politikerna komma ut på banan, skriver professorerna Erland Mårald och Camilla Sandström.

Erland Mårald
Professor i idéhistoria, Umeå universitet
Camilla Sandström
Professor i statsvetenskap, Umeå universitet och tf programchef Future Forests


Den svenska skogsbruksmodellen är åter i hetluften. Debatten påminner om den laddade diskussion som föregick ändringarna i Skogsvårdslagen 1993 och som ledde till lagens två jämställda mål – miljö och produktion. Mycket tyder på att vi befinner oss i en liknande situation, där den höga konfliktnivån förebådar en omstöpning av skogspolitiken.

Det är en förväntad utveckling till följd av en rad globala drivkrafter såsom en växande befolkning, ett ökat behov av mat och energi, klimatförändringar, men även inhemska drivkrafter till följd av ny kunskap och förändrade värderingar.

De skogliga samhällskontrakten

Att konfliktnivån är hög beror på att skogen spelar en central roll i svensk politik och ekonomi, som livsmiljö och nästintill som svenskarnas religion enligt professor David Thurfjell. Skogspolitikens utveckling kan beskrivas i termer av ett antal ”skogliga samhällskontrakt” som avlöst varandra från tidigt 1900-tal fram till i dag. Med jämna mellanrum har skogens värden och skogsbrukets mål förhandlats och omförhandlats av statsmakt, industri och forskning med varierat inflytande från skogsägare, miljörörelse och andra samhällsaktörer.

Första kontraktet

Det första kontraktet från tidigt 1900-tal innebar att den ohämmade exploateringen av skogen och av människor i Norrland (”baggböleriet”) lindrades genom att skogsbolag förbjöds att köpa mer mark samt att återplantering av skog infördes som ett krav. Samtidigt framhävdes skogsnäringen som en hävstång för att lyfta Sverige ur fattigdomen, något som skogsägarna skulle bidra till genom att leverera timmer till industrin.

Andra kontraktet

Det andra kontraktet vid seklets mitt innebar en satsning på ett högproduktivt trakthyggesbruk för att stärka industrin, ge arbetstillfällen i hela landet och stärka välfärdssamhällets utbyggnad. På 70- och 80-talen mötte detta ensidiga skogsbruk en stark miljökritik.

Tredje kontraktet

Häftiga konflikter i en alltmer öppen omvärld resulterade i det tredje kontraktet som befästes i 1993 års skogsvårdslag. Då föddes ”den svenska skogsbruksmodellen” som innebar att miljö likställdes med produktion. I nyliberal anda överlämnade statsmakten till skogsägarna under parollen ”frihet under ansvar” och marknaden med miljöcertifiering att balansera de två målen. Denna optimistiska modell lovade ”mer av allt” där miljö och produktion sågs som ömsesidigt förstärkande.

Det tredje skogliga samhällskontraktet har nu i praktiken upphört att fungera:

  • Miljösidan menar att den svenska skogsbruksmodellen inte levererar det den lovade i form av ökad biologisk mångfald.
  • Skogsägarna känner sig trängda av otydlig styrning och miljökrav som hotar äganderätten.
  • Renskötare, jägare, turismföretagare och andra som nyttjar skogen känner sina rättigheter och möjligheter att fortsatt nyttja skogen ifrågasatta.
  • En kraftigt rationaliserad skogsnäring ger inte längre välfärd i hela landet med ökande motsättningar mellan stad och land.
  • Klimatfrågan ställer helt nya frågor, som än så länge besvaras utifrån gamla inrotade positioner. Sist men inte minst det har skett värdeförskjutningar i samhället som underminerar grunden för hela modellen.

Fjärde kontraktet

I ljuset av denna söndrade situation där skogspolitiken tydligt lider av målinflation, implementeringsunderskott och ständiga låsningar menar vi att ett fjärde skogligt samhällskontrakt är under kvalfyllt vardande. Här finns det ett tydligt vägval. Antingen kan politiken fortsätta att ducka bakom myndigheter, domstolar, forskning och New Public Management, och låta det politiska fyllas av forskares och deras närmsta allierades samproducerade fakta instuvade i åtskilda normativa ekokammare, i vars ytterkanter det även frodas falska fakta och alltmer oförsonliga positioner.

Eller så kommer politikerna ut på banan och tar sig an arbetet att forma ett nytt skogligt kontrakt som förmår hantera den viktiga gränsdragningen mellan den enskildes och det allmännas ansvar för skogen, men även hur de olika lager av rättigheter, äganderätt, renskötselrätt och allemansrätt, som är förknippade med skogen ska kunna samexistera.

Så gick skogsprogrammet i baklås

Det nationella skogsprogrammet, med motsvarande regionala program, skulle kunna fungera som ett redskap för en bred dialog, ömsesidigt lyssnande, lokal anpassning och obekväm självreflektion mellan en mångfald av aktörer inom näringsliv, institutioner, organisationer och civilsamhälle. Men när detta sjösattes tycktes idéer om tillitsbaserad styrning och utjämnad spelplan som bortblåsta. I stället inriktades programmet mot förutbestämda mål, toppstyrning och samförstånd, något som ofrånkomligt gynnar resursstarka aktörer och ledde till att hela processen gick i baklås.

Ta utmaningarna på allvar

För att förändra den skogliga samhällsarenan i en konstruktiv riktning behövs samverkansprocesser som utmanar etablerade och ofta skeva maktförhållanden och som inte enbart strävar efter konsensus, men väl samexistens för att hantera svåra hållbarhetsutmaningar. För att sådana ska fungera krävs också att politiken tar dessa på allvar, att de visar att de är beredda att lyssna, tänka om och genomföra grundläggande förändringar av skogspolitiken.

Forrige artikel Debatt: Investera i en digitaliseringspott Debatt: Investera i en digitaliseringspott Næste artikel SD-kvinnor: Behövs ökad kunskap om könsstympning inom vården SD-kvinnor: Behövs ökad kunskap om könsstympning inom vården
  • Rapportera

    Dag Lindgren

    Inga stora ändringar, fungerar hyggligt idag

    Misstänker att konflikterna skulle kvarstå även med ett tämligen nytt "kontrakt". Så bättre att hålla fast vid det gamla. En viktig förbättring är att det inte skall vara gratis för samhället att mot skogsägarens vilja i stor omfattning ändra markanvändning från skogsbruk till bevarande. Med detta implementerat tror jag huvuddelen av dagens regelverk kan bestå.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Varför skall politiker och statsbyråkrati detaljstyra skogsbruket?

    En utgångspunkt för professorerna tycks vara att det är nödvändigt att politiker och statsbyråkrati detaljstyr skogsbruket. Varför räcker det inte med att 30% av arealen skyddas? Är statsbyråkratin ineffektiv och muckar gräl för att dölja det? Vilken roll spelar lobbyisternas direkta inblandning i statsförvaltning och myndighetsutövning? Det är frågor som borde intressera statsvetare.

    Tre läger med var sin modell kan urskiljas i striderna om skogspolitiken
    1. Riksdagens frihetsmodell som stöds av en majoritet av Riksdagen och de små skogsägarna som äger 50% av skogen och 60% av dess tillväxt.
    2. Statsbyråkratins statsstyrningsmodell som stöds av vänsterpartiet, miljöpartiet , Naturskyddsföreningen och WWF.
    3. Skogsindustrins certifieringsmodell som stöds av virkesköparna, skogsbolagen, sågverken, skogsägareföreningarna, FSC och WWF.

    Hur uppkommer konflikterna och hur åtgärdas de? Bakom konflikterna ligger olika intressegrupperingar som ifrågasätter de enskildaskogsägarnas rätt att sköta den egna skogen.

    Skogsindustrin ligger bakom en lång rad konflikter genom sitt sätt att behandla de små skogsägarna, sin påverkan av politikerna lagstifta mot de små skogsägarna, sina skogsbruksmetoder och nu senast genom sin skogscertifiering.

    Statsbyråkratin ligger bakom de senaste årens konflikter framförallt genom sitt angrepp på skogsägarna genom artskyddet och nyckelbiotopsprojektet. Artskyddskonflikten startades genom att miljöministern och regeringen vägrade att svara på en skrivelse från Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen där man begärde ett klarläggande av hur EUs artskyddsregler skulle implementeras. Istället för att bordlägga ärendena tills regeringen svarat, började Skogsstyrelsen och Kammarkollegiet att konfiskera skogsägarnas egendom. Om ägarna ville behålla den blev de tvungna att stämma staten. Statsbyråkraterna förlorade det s k fjällskogsmålet i samtliga instanser. Till slut tvingades regeringen tillsätta en utredning.

    Nyckelbiotopskonflikten startades av regeringen genom att den tillsatte en ny styrelse, dominerad av miljölobbyister efter valet 2014. Den beslutade att registrera nyckelbiotoper utan att diarieföra besluten eller underrätta skogsägaren om besluten på korrekt sätt samt vägrade betala ersättning för ingreppen i äganderätten. Skogsutredningen m fl har konstaterat att besluten saknar författningsmässigt stöd. Det medför att registreringar, viten, beslag av virke mm är ogiltiga och skall avregistreras och betalas tillbaka. Hittills har Skogsstyrelsen och regering inte vidtagit någon åtgärd för att hävda EUs rättsstatliga principer trots att statsminister Löfven i flera tal lovat att regeringen skall efterleva och hävda dem.

    Det allmänheten reagerat på och som orsakat ifrågasättandet av skogsbruket är inte de små skogsägarnas skogsbruk utan skogsindustrins och statens skogsbruksmetoder bl a med stora hyggen i Norrland och ett granskogsbruk med korta omloppstider i södra Sverige.
    Skogsstyrelsen har i årtionden larmat om Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas älgförvaltning och den utarmning av skogen den orsakar. Den omöjliggör en naturlig föryngring med ädellöv och tall eller återplantering efter slutavverkning med annat än gran. Detta strider mot gällande riksdagsbeslut från år 2010 där Riksdagen uttryckligen sade ifrån att statsbyråkratin skulle se till att älgstammen kom i balans med sitt ekosystem.

    Det som skapat konflikterna inom skogsbruket är att statsbyråkratin och skogsindustrin skapar konflikterna och sedan kräver att Riksdagen skall lagstifta mot de enskilda skogsägarna.

    Det Riksdagen bör göra i nästa riksdagsbeslut är att sätta statsbyråkratin på plats genom att återinföra tjänstemannaansvar och rensa ut lobbyisterna ur statsförvaltningen, se till att myndigheterna efterlever förvaltningslagen och inte börjar ta över lagstiftningen eller överträda budgetramar, stifta klara och entydiga lagar, gynna mångfalden genom att avreglera jakt och ädellövskogsbruk.

    Riksdagen bör hävda frihetsmodellen som gör det möjligt att utveckla ett varierat skogsbruk utan detaljstyrning från staten eller skogsindustrin. Vill staten inrätta reservat har den 10 milj egna ha att ta av, vill Skogsindustrierna certifiera sin virkesfångst har den 5 milj egna ha att ta av. Det enskilda skogsbrukets styrka är att 300 000 skogsägare kan sköta den egna skogen som de själva vill . Det garanterar den mångfald som utmärker ett fritt näringsliv.

    Professorerna redovisar inte på vad sått en ökad inblandning av statsbyråkratin skall förbättra skogsbruket. Hittills har statens inblandning medfört försämringar. Professorerna borde börja med en kritisk granskning av statsbyråkratin i stället för att komma med en allmänt hållen förhoppning om att när statsbyråkratin svänger sitt trollspö blir allting bättre. En intressant fråga för en statsvetare borde vara varför myndighetsstyrningen inom skogsbruket så lätt och så ofta urartar i förstörelse och övergrepp.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Grov lobbyinblandning i myndighetsutövningen ligger bakom konflikterna i skogsbruket.

    Vad betyder det att en lobbyorganisation har ett "allmänt uppdrag"? Vad betyder det att statsbyråkratin betalar ut miljarder utan upphandling till lobbyorganisationer med "rätta åsikter"? Varför låter Regering och Riksdag lobbyorganisationer ta över myndighetsstyrelser? Varför tillåter Regeringen att lobbyorganisationer är direkt inblandade i myndighetsutövningen? Varför delegerar Regering och Riksdag lagstiftningsmakt till myndigheter och tjänstemän som det inte går att utkräva ansvar av, är det förenligt med grundlagen? Varför ingriper inte Regeringen mot myndigheter som systematiskt bryter mot gällande riksdagsbeslut? Varför ingriper inte Regeringen och upphäver ogiltiga lagar och myndighetsbeslut som använts för att utdöma viten, virkesbeslag och genomföra olagliga registreringar? Varför har vi lagar som straffar medborgarna när myndigheterna fattar felaktiga beslut? Varför tillåts statsbyråkratin styra utredningen av sin egen verksamhet och stoppa en utvärdering och kontroll av den egna verksamheten?

    Professorerna tycker det är dags att vända blad och komma med en ny modell för statsbyråkratins inblandning i skogsbruket. Men måste man inte först utvärdera den gamla och se vilka brister som finns i den och vilka som påstår att det finns brister?

    Hittills handlar debatten om att hitta på nya byråkratiska konstruktioner som "det nationella skogsprogrammet", "grön infrastruktur" osv för att få en ny infallsvinkel till hur statsbyråkratin kan styra det privata skogsbruket och låta skogsägarna ta ansvar och kostnader.
    "Skogssovjeter" bestående av byråkrater, forskare och lobbyister skall leda det nationella och regionala skogsbruket. Metoden prövas redan i älgförvaltningen. Den har lett till en systematisk förstörelse av skogen som kostar skogsägarna och skattebetalarna 20 miljarder om året förutom en utarmning av skogen eftersom den bara går att föryngra med gran med den förvaltning som styrs av länsstyrelserna och Naturvårdsverket. Iden är att låta "älgsovjeter" på olika nivåer styra älgstammen och göra skogsägarna ansvariga för den förstörda skogen med olika viten och förelägganden. Det finns ingen koppling mellan styrning och ansvar.
    Skogsprogrammets ide är att marginalisera skogsägaren genom att han görs till en intressent bland 20 st andra, men att kräva att han skall ta ansvar och kostnader för vad byråkrater och lobbyister hittar på.

    Det intressanta med professorernas artikel är dess brist på ideer på forskning om hur skogsbruket styrs av myndigheter och lobbyister. Det läggs massor av energi på att hitta fel och brister hos skogsägarna och med den argumentera för att frihetsmodellen måste avskaffas. Men det läggs ingen energi på hur myndigheterna, regeringen och lobbyorganisationerna agerar i ett sammelsurium av laglöshet och desinformation.

    Det finns massor av intressant forskning för statsvetare att göra om vem som egentligen styr byråkratin i kanslihuset och myndigheterna, effekterna av att Riksdagen överlåter lagstiftningen till ansvarsbefriade tjänstemän, lobbystyrningen av myndigheterna mm. Varför ägnar sig inte professorerna åt det innan man traskar vidare i statsbyråkratins utlagda spår för forskningen.



Debatt: Lägg ner Delegationen mot segregation

Debatt: Lägg ner Delegationen mot segregation

DEBATT. Delegationen mot segregation (Delmos) arbetar utifrån en inkomplett bild av segregationen. Skattepengar och statsbidrag hamnar i fel händer. Vi måste lägga ner myndigheter som inte gör nytta, skriver Josefin Utas, Slöseriombudsman.