Professor i skatterätt: Framtidens skatter måste vara jämställda

Behovet av en genomgripande skattereform har framförts ganska länge nu och debatten fick ny fart när det skrevs in i januariavtalet.

Globalt och nationellt står vi inför enorma samhällsutmaningar som alla kräver hållbara och rättvisa skattesystem. EU tillsammans med Världsbanken, Internationella Valutafonden, OECD och FN är alla oroliga för de orättvisor som skapats genom skattesystemen. Men makten över svensk skattedebatt är svår att förändra. Den öppnar inte upp för nya perspektiv på skatterättvisa.

Jag ska i det här inlägget visa på hur skattesystemet har bidragit till ökad ojämställdhet och förklara varför jämställdhet är framtidens skattefråga.

Neutrala skatter för tillväxt

I över trettio år har skatteideologin dominerats av idén att skattesystemets främsta uppgift är att gynna ekonomisk tillväxt. Optimal tillväxtfrämjande beskattning uppnås om skattesystemet är fördelningspolitiskt neutralt. Social trygghet och inkomstutjämning har överlåtits till transfereringar inom välfärdssystemet. Svenskt näringsliv, höginkomsttagarintressen, välutbildade skatteexperter och inte minst starka finansministrar har framställt denna inriktning som både vetenskapligt välgrundad och politiskt neutral.

Marginalskattefrågan utgör ett typiskt exempel på ensidigheten i diskussionen. De marginalskatteeffekter som uppstår i ett progressivt inkomstskattesystem framställs som något negativt. Hela begreppsapparaten bygger på diskursen om straffbeskattning. Den så kallade Lafferkurvan anses påvisa att den marginalskatt som uppstår när inkomsthöjningar passerar en progressiv brytpunkt i skatteskalan upplevs som en bestraffning. Viljan att höja sin inkomst genom att arbeta mer, spara eller investera antas därför minska och leder i sin tur till minskade skatteintäkter. Låga och platta skatter leder däremot till det motsatta beteende, vilket antas skapa dynamiska ekonomiska effekter och tillväxt.

1991 års reform ökade ojämlikheten

Den här argumentationen var av grundläggande betydelse för 1991 års skattereform. Därför övergavs rättviseprincipen att förmågan att betala skatt ska bestämmas utifrån skattebetalarens samlade inkomster. I stället byggde reformen på principerna om likformig och enhetlig beskattning, vilka ansågs som vägledande för att bredda skattebaser och sänka skattesatser.

Den progressiva statliga inkomstskatten avskaffades för runt 85 procent av alla med förvärvsinkomster. En dual statlig inkomstskatt som separerade beskattningen av kapital- och arbetsinkomster infördes utifrån modellen 30 procent på kapital och 20 procent på arbete. Marginalskatten blev ungefär 50 procent på arbete eftersom genomsnittet för kommunalskatten då låg på 30 procent. Bolagsskatten sänktes till samma nivå som kapitalskatten. Mervärdesskatten höjdes från 23,5 procent till 25 procent och breddades avsevärt, men inte så mycket för principernas skull utan främst för att kunna finansiera den stora, kostsamma sänkningen av marginalskatten.

Den skatteideologiska modellen har under åren förstärkts genom nya sänkningar av skatten på kapitalinkomster och bolagsvinster, avskaffandet av förmögenhetsskatterna och nu senaste slopandet av värnskatten. I klartext så lade 1991 års reform grunden till ett skattesystem som bidragit till ökade inkomstskillnader och ojämlikheter av olika slag.

Att separera inkomstbeskattningen av kapital och arbete har dessutom skapat ett maskhål som eroderat skattebasen inifrån. I kombination med att andelen kapitalinkomster ökat kraftigt, har den här utvecklingen nästan ensidigt gynnat en relativt stor grupp manliga skattebetalare. Inte minst är män kraftigt överrepresenterade när det gäller att kunna utnyttja de förmånliga skattereglerna för fåmansbolag som innebär att högbeskattade arbetsinkomster på ett förmånligt sätt kan omvandlas till lågbeskattad utdelning.

Avdrag för män och bidrag för kvinnor

De flesta kvinnor var då, som nu, underrepresenterade i de grupper som fått stora skattelättnader, såsom fåmansbolags- och kapitalägare, samt medel-och höginkomsttagare. Sammantaget gav reformen en regressiv effekt som försköt skattebördan från män till kvinnor. Min bedömning är att reformen bidrog till ett rättviseunderskott mellan höginkomsttagande män och låginkomsttagande kvinnor som förstärkts under åren.

När reformen kraschlandade i en djup ekonomisk kris och förväntade dynamiska effekter uteblev så följde budgetsaneringar. Bidrag sänktes och negativa marginaleffekter uppstod i skarven mellan skatter och bidrag. Många hamnade i fattigdoms- och arbetslöshetsfällor som slog hårt mot särskilt ensamstående mödrar. På så sätt bidrog skattereformen både direkt och indirekt till att sänka livsinkomsten för många kvinnor.

Denna könsrelaterade orättvisa är helt marginaliserad i svenska rapporter och utredningar om nytt skattesystem. Skattepolitiken bygger på en uppenbar fördomsfull syn på kvinnors ekonomiska ställning i samhället. Den kan kort och gott sammanfattas som att män ska har rätt till avdrag och kvinnor ska be om bidrag.

I tider av kriser förändras perspektiven

Svensk skattepolitik kan inte fortsätta i samma hjulspår. Omvärlden har redan påbörjat en process av nytänkande. Alla stora internationella organisationer som arbetar med ekonomiska frågor kräver i dag att skattesystemen inte längre ska bidra till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor.

FN ställer krav på att finans- och skattepolitiken ska bidra med resurser i kampen för mänskliga rättigheter med särskilt fokus på kvinnors utsatta ekonomiska situation. EU-parlamentets resolution om jämställdhet och skatter utmanar medlemsländernas skattepolitik. Magdalena Andersson (S) ska i sitt arbete som ordförande i den högsta kommitté för Valutafonden, jobba med ekonomisk jämställdhet i syfte att öka tillväxten. Och äntligen har också arbetarrörelsens organisationer vaknat genom att erkänna att arbetarkvinnornas intressen också ska vara representerade i svensk skattepolitik.

Jag är övertygad om att feministisk skattepolitik kan förändra världen till det bättre.