Nordens erfarna monarker talade alla om explosiva politiska frågor

De är 77, 83 och 86 år gamla.

I mer än 30 år har Sveriges, Norges och Danmarks monarker hetat Carl Gustaf, Margrethe och Harald. Det blir det ändring på om mindre än två veckor, när drottning Margrethe abdikerar och Danmark får den 55-årige Frederik som kung.

Läser man nyårstalen från de tre kungahusen är det tydligt att monarkerna inte har blivit mer försiktiga med åren – snarare tvärtom. De vågar alla uttala sig politiskt.

Därför är den intressanta frågan nu hur nästa generation nordiska monarker kommer att ta sig an rollen: Ska en 55-årig kung vara mer av en klimataktivist än en 83-årig drottning? Vad ska en yngre kung eller drottning säga och göra för att ena nationen?

Frågan blir nu aktuell för kronprins Frederik – och snart kanske även för hans jämnåriga kamrater Haakon i Norge och Victoria i Sverige.

Kunglig musikalitet

De tre åldrande monarkerna tog alla upp några av tidens känsligaste och mest polariserande frågor i sina tal, men gjorde det med den politiska musikalitet som är en förutsättning för den konstitutionella monarkin.

Det är en musikalitet som å ena sidan innebär att kungahusen är underordnade demokratierna och måste avstå från politiskt engagemang, men å andra sidan innebär att kungahusen måste visa en förmåga att fånga upp strömningar och tendenser på ett sätt som gör att de inte verkar frikopplade från den verklighet som medborgarna till vardags befinner sig i.

Det stundande danska tronskiftet har såklart dragit åt sig överlägset mest uppmärksamhet, men det fanns faktiskt mycket politik i alla de tre kungliga nyårstalen – även i drottning Margrethes.

Hon sände ett mycket tydligt budskap om att stoppa den antisemitism som har visat sitt ansikte i Danmark i takt med att kriget i Gaza har blivit allt våldsammare. Hon tecknade ett linje rakt tillbaka till undsättningen av de danska judarna under andra världskriget och uppmanade till att ”känna empati med varandras öden”.

Drottning Margrethe talade också om artificiell intelligens och varnade för att glömma unika mänskliga egenskaper som hopp, nyfikenhet, empati och kreativitet.

Liksom både den svenska och norska kungen, talade drottning Margrethe även om klimatutmaningen och här kom det till och med ett erkännande av att det hade tagit för lång tid att förstå allvaret:

”Vi måste ta itu med klimatförändringarna. Konsekvenserna är inte bara framtid. De är redan här och de är våldsamma. De flesta i Danmark är fullt medvetna om detta, även om det har varit svårt för vissa av oss att inse det fullt ut”, sade hon.

Poetisk norsk kung

Den norske kungen Harald byggde en poetisk ram för sitt tal med ett citat av den norske nobelpristagaren i litteratur, Jon Fosse: ”Usynlege hender leier oss” – osynliga händer håller oss uppe.

”Dessa osynliga händer kan vara så väldigt olika: kärlek, vänskap, en tro på Gud, vilja, hopp. Vi behöver alla några osynliga händer. Och många av oss behöver dem lite extra nu. Både på hemmaplan och i vår omvärld”, sade Kung Harald.

Hans klimatuppmaning var till och med mer direkt än drottning Margrethes:

”Unga människor ger upp om de vuxna som inte visar tillräckligt med handling och inte gör det tillräckligt snabbt. Jag delar ungdomarnas oro och otålighet. Förhoppningen är att de nya mål som världens ledare satt upp ska följas av handling. Vi behöver nu allas otålighet innan tiden rinner ut för oss. Det kan jag inte nog understryka”, sade konung Harald.

I både Danmark och Norge finns det fortfarande starka politiska meningsskiljaktigheter om hur klimatutmaningen ska lösas. I Danmark är det framför allt jordbrukets roll som skapar splittring. I Norge pågår fortfarande en mycket hård debatt om huruvida man ska försöka elektrifiera den fortsatta utvinningen av olja och gas – eller om fossilindustrin ska fasas ut ännu snabbare.

Både drottning Margrethe och kung Harald undvek omsorgsfullt att ge sig in i de mest inflammerade delarna av den politiska debatten, men deras uttalanden kan inte läsas som något annat än ett stöd för dem som vill skynda på den gröna omställningen – även om det kostar något.

Ett annat känsligt ämne i den norska debatten är behandlingen av samer och andra minoriteter. I somras kom en rapport från en så kallad sannings- och försoningskommission, som slog fast att det i Norge har begåtts en hel del orättvisor ända fram till vår tid.

”Och allt detta gjordes i nationens namn – i ett Norge som på den tiden behövde bygga upp sitt självförtroende som nation efter 400 år av danskt styre. Förnorskningen var en förlust för oss alla. En förlust av en kulturell rikedom som tillhörde – ja, tillhör – vårt eget land. Att se med öppna ögon på vad som faktiskt har hänt är avgörande för det försoningsarbete som nu kommer att följa i kölvattnet av denna viktiga rapport”, löd det i talet.

Synpunkten kan tyckas banal, men relationen mellan nationalstaten och minoriteter är fortfarande politiskt sprängstoff i Norge, vilket blev tydligt senast när Norges högsta domstol slog fast att det stred mot grundlagen när staten uppförde vindkraftverk i områden där samer brukar hålla renar.

En försiktig svensk kung

Sveriges Carl Gustafs tal var det minst politiska av de tre.

Den svenske kungen kallade i sitt jultal 2023 det gångna året för ”ett mörkt år” då svenska fotbollssupportrar dödades inför en landskamp i Bryssel och där gängrelaterat våld nådde nya höjder.

”Många känner en oro över samhällsutvecklingen. Samtidigt arbetar polis och rättsvårdande myndigheter oförtrutet med att skapa ett tryggare Sverige för oss alla. De har vårt fulla stöd i denna strävan”, sa Carl Gustaf beslutsamt men också försiktigt.

Försiktigheten speglar sannolikt det faktum att den svenska politiken mot organiserad brottslighet och den svenska invandringspolitiken fortfarande är för polariserad för att kungen ska kunna säga något riktigt tydligt.

Förmodligen spelar det också in att Sveriges kung, i större utsträckning än de andra två monarkerna, tidigare har hamnat i blåsväder över uttalanden som har uppfattats som tondöva eller okänsliga. Det skedde senast i början av 2023 då Kung Carl Gustaf i en dokumentärintervju kritiserade riksdagsbeslutet som ändrade den svenska tronföljden, ett beslut som innebar att hans son Carl Philip fråntogs titeln kronprins.

Monarkins paradox

Den svenske kungen talade också om klimatet, men lite försiktigare än sina två nordiska kollegor:

”Naturen gör vårt land rikt. Vi har förädlat skogen, malmen, vattenkraften och marken. Med den nya gröna tekniken fortsätter Sverige att skörda framgångar i samklang med naturen. I de senaste klimatförhandlingarna har världens länder för första gången kommit överens om att ställa om från fossila bränslen. Det ger hopp och framtidstro”, sade Kung Carl Gustaf.

Å andra sidan har kung Carl Gustaf talat tydligt om klimatfrågan i många år och både hyllat Greta Thunberg och kallat klimatet för en "ödesfråga". 

På så sätt illustrerade alla tre nyårstalen monarkins paradox: de får inte blanda sig i politiken, men de får inte heller framstå som om de inte förstår politik.

Under årens lopp har Harald, Margrethe och Carl Gustaf alla hittat sätt att navigera i denna svåra terräng. Frågan är om nästa – och yngre – generation nordiska monarker kommer att klara balansgången att säga något utan att säga för mycket lika säkert.

Det blir nu den blivande kung Frederiks lott att bana väg för de andra.

I och med sitt beslut att abdikera har drottning Margrethe nu öppnat upp för en process som kan bli svår att stoppa. I modern tid har det inte funnits någon tradition av att avsäga sig tronen i de nordiska kungahusen, medan det har varit vanligare i andra europeiska monarkier, som Nederländerna, Belgien och Spanien.

Folkligt och mystiskt på samma gång

Kronprins Frederik har redan varit nära att bränna fingrarna på den politiska arenan, eftersom han var medlem i Internationella olympiska kommittén i nästan 12 år, där många mycket kontroversiella beslut fattas. Han klarade sig dock utan större skråmor – kanske för att hans passion för sport och idrott alltid har uppfattats som ärlig och innerlig.

Nu blir det hans uppgift att hitta ett modernt sätt att knyta an till folket utan att ge avkall på den mystik som nödvändigtvis måste omge en arkaisk institution som kungafamiljen.

Kanske fanns det några råd att hämta i den norske kungen Haralds nyårstal, där han talade om vad det innebär att ha en nationell gemenskap:

”Till var och en av er vill jag säga: Jag vet inte hur det är att vara ni. Men jag skulle väldigt gärna vilja förstå det. Håll fast vid det faktum att du är en hel människa, på gott och ont, precis som alla andra – särskilt när andra glömmer att påminna dig.”