Modern upphovsrätt är en förutsättning för framgångsrikt musikskapande

Det råder begreppsförvirring i Paula Bieler Erikssons senaste krönika om upphovsrätt och regeringens nyligen tillsatta utredning. Den före detta SD-politikern tycks missförstå utredningens syfte och varför upphovsrätten i Sverige och EU behöver moderniseras.

Upphovsrätten måste anpassas

Bieler Eriksson begår det klassiska misstaget att blanda ihop utövare och upphovsmän.

EU:s nya upphovsrättsdirektiv kom till mot bakgrund av ändrade konsumtionsmönster av kultur, media, konst och journalistik. Allt fler tar del av dessa uttryck digitalt – via datorn och mobilen – och Europaparlamentet har, genom att anta direktivet, visat att upphovsrätten måste anpassas till denna nya verklighet.

Utredningen som Bieler Eriksson hänvisar till berör huvudsakligen direktivets artiklar 18 och 21. Artikel 18 tydliggör att utövare (exempelvis musiker och artister) ska garanteras ”lämplig och proportionell” ersättning när verk som de medverkar på används och spelas. Därmed konstaterar EU att det krävs nya mekanismer som säkerställer att utövare får skälig ersättning för sitt arbete. Alltså: Även musiker och artister bör få betalt för all den lyssning som sker ”on demand” via strömningsplattformar såsom Spotify och Apple Music.

Begår klassiskt misstag

Bieler Eriksson begår det klassiska misstaget att blanda ihop utövare och upphovsmän. För båda grupperna gäller visserligen att det för det stora flertalet handlar om väldigt lite pengar från strömningstjänsterna. Men det är utövarna – det vill säga de som framför upphovsmännens verk som har efterfrågat en oavvislig ersättningsrätt.

Utövarna får nämligen i bästa fall nöja sig med en symbolisk peng vid själva inspelningstillfället. Det är orimligt, vilket inte minst LO och en växande skara personer från olika delar av civilsamhället, gett uttryck för. Det handlar inte om att kringgå klassisk avtalsrätt. Den ligger kvar som en grund. Däremot innebär det en ny rättighet på toppen av den gamla. En rättighet som ska garantera att de som har varit med och framfört verket ska ha rätt till en del av ersättningen.

Artikel 21, som alltså även den ska utredas vidare, handlar om att hitta sätt att lösa de tvister som kan uppstå mellan olika avtalsparter när rättigheter till enskilda verk överlåts och licensieras. Inte heller här är syftet ”att kringgå klassisk avtalsrätt”, utan snarare att hjälpa en svagare avtalspart att hävda sin rätt till skälig ersättning. Fungerande system för tvistlösning – som inte missgynnar mindre kapitalstarka parter – är en av rättsstatens viktigaste hörnpelare.

Stärk musikers ställning

Med detta sagt är SAMI en i grunden teknikpositiv organisation som ser att digitaliseringen på många sätt är fantastisk. Med ett knapptryck kan vi lyssna på nära nog valfri låt eller musikstycke från hela världen och smarta algoritmer gör det lättare än kanske någonsin tidigare att upptäcka nya genrer och stilar. Det är nog få – om ens någon – som påstår att detta inte är något att bejaka.

Men om vi vill bevara denna möjlighet måste musiker och artisters ställning i branschens ekosystem stärkas. Risken, som förstärkts under pandemin när intäkter från livespelningar nästan helt har försvunnit, är annars att en generation utövare slås ut. I så fall skulle det som kallats ”det svenska musikundret” vara ett minne blott, med följden att vi alla blir fattigare, framför allt kulturellt men även ekonomiskt genom minskade exportintäkter.

Nuvarande situation är ohållbar

Det är bra, och välkommet, att Bieler Eriksson uppmärksammar en fråga som förtjänar betydligt mer utrymme och bra att regeringen ser behovet av insatser som stärker musikers och artisters rätt till skälig ersättning. Låt oss fortsätta diskussionen om hur upphovsrätten kan komma i takt med tiden så att Sverige, även fortsättningsvis, kan vara en musiknation i dur. Nuvarande situation är faktiskt helt ohållbar – svenska artister och musiker förtjänar bättre.