Majoriteten rycker på axlarna när människor riskerar att svälta

Verdandi arbetar med människor i utsatthet och pågående eller tidigare missbruk. Vi möter dem som ibland beskrivs som förlorare i samhället – ensamma äldre, utsatta barn, långtidssjuka och kroniker, personer med funktionsnedsättning. Vi finns i bostadsområden som brukar benämnas som utsatta.

De som deltar i Verdandis kamratstödjande verksamhet har inga megafoner fästa vid munnen. Vi är inga röststarka grupper som hörs i debatten eller som det talas om i valrörelsen. Där pratas det mest om någon sorts odefinierad medelklass som ska få lägre bränslepriser och kompensation för elen. Det är som om alla som bor i Sverige har samma problem, samma förutsättningar och samma möjligheter.

Var finns ni, politiker som står för jämlikhet och social rättvisa? Vi ser er inte och vi hör er inte.

Medelklassperspektivet dominerar

Politiken verkar utgå från ett medelklassperspektiv som utesluter både de riktigt rika och de fattiga. Men vi vet att Sverige inte ser ut så. Det finns mängder av människor som aldrig har råd att åka på semester, som inte kan drömma om att köpa hus eller lägenhet, barn som aldrig får uppleva landsbygd och bad på sommaren, personer med synnedsättning som inte kommer ut på grund av snålt tilltagen ledsagarservice.

Det är som om dessa människor endast existerar som grupper man kan sno på pengar för att bekosta satsningar på militärt försvar eller skattesänkningar. I valrörelsen föreslås att sjuka och arbetslösa ska få ännu svårare att leva ett värdigt liv genom att deras ersättningar ska minskas. Den som behöver utnyttja sista livlinan – försörjningsstödet – ska tvingas till motprestationer i form av arbetsplikt.

Majoriteten rycker på axlarna

Vi börjar närma oss ett samhälle där majoriteten rycker på axlarna åt att människor faktiskt riskerar att svälta.

En politikers främsta egenskap borde vara förmågan att sätta sig in i hur andra har det. En bra politiker borde fråga sig varför personer med rörelsehinder utestängs från stora delar av det offentliga rummet. En empatisk politiker frågar sig ”hur kan jag hjälpa?” när hen ser en människa i nöd.

Men var finns ni, politiker som står för jämlikhet och social rättvisa? Vi ser er inte och vi hör er inte. Ni verkar alldeles för upptagna med att slå vakt om olika gruppers privilegier och med att till varje pris förhindra skatter som skulle kunna användas för att utjämna klasskillnader. Var finns visionerna om att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter i Sverige? Var finns idéerna om jämlikhet och allas lika värde? Varför är ni så tysta om dem vars röster inte hörs och som skulle behöva politikens hjälp allra mest? Vi har lyssnat och väntat länge nog nu.