Kulturanalys sågar fri entré-reformen för statliga museer

Fri entré-reformen har varit en av de hetaste stridspunkterna i svensk kulturpolitik sedan den infördes 2016. Från och med den 1 februari samma år slapp allmänheten betala inträdesavgift till 18 statliga museer, men vid årsskiftet 2022–2023 avskaffades den av den nuvarande regeringen. Policyn fanns på plats även under 2005–2006 och gällde då 19 museer.

– Hela reformen har utgått ifrån en idé om att entréavgiften gör att många därför väljer att inte gå på museer. Fri entré leder definitivt till fler besök, men effekten syns främst bland de människor som redan gick på museer innan reformen infördes, säger Kulturanalys utredare Erik Vestin till Altinget.

Pengar inte primärt hinder

I en ny rapport uttrycker myndigheten det som att entréavgifterna inte är ett primärt utan sekundärt hinder för dem som inte går på museer.

– Reformen utgick ifrån att det finns en grupp som vill gå men tycker att det är för dyrt. Vi vet inte hur stor den gruppen är. Men om man vill fundera vidare kring fri-entré så behöver man få grepp om hur den ser ut. Våra resultat tyder på att den inte är så stor, säger Erik Vestin.

Det är drygt 20 år sedan en regering för första gången föreslog fritt inträde på flertalet av de statliga museerna (Prop. 2002/3:1). Såväl i den som i den senaste propositionen (2015/16:1) motiverades reformen med argument som ”öka medborgarnas tillgänglighet till det gemensamma kulturarvet” och att locka ”nya grupper av besökare”.

Sponsra medelklassen? 

Kulturanalys har tittat på om antalet museibesök gick upp, om fler besökare kom, och om man kunde se några förändringar bland besökarnas sociodemografiska sammansättning. Resultaten blev som följer 

• De nya grupperna nåddes inte som det var tänkt. 

”Ingen av grupperna ovana museibesökare, äldre, män, boende utanför kommunen och boende utanför länet har ökat sin andel av museibesöken efter reformen.” Bland dem som saknar eftergymnasial utbildning är resultaten visserligen mer osäkra, men Kulturanalys landar i att det framstår som osannolikt att reformen ledde till någon större förändring.

Någon kritiker uttryckte det som att det här var en reform som sponsrade museibesök för en välbeställd medelklass i Stockholm, samt för turister. Var det för hårt?

– Det är en beskrivning som inte går emot våra resultat, även om jag som tjänsteman kanske inte skulle använda den tonen. Man kan tillägga att den sociala sammansättningen inte ändrades, utan besöken ökade ungefär lika mycket i alla grupper. Men initiativtagarna till reformen hade hoppats att den skulle öka mer bland de underrepresenterade, säger Erik Vestin.

Riksrevisionens granskning 2019 visade att både syfte och mål var otydliga. Ni skriver att målen om breddning av publiken var oprecist formulerade. På vilket sätt och vad kunde man ha gjort?

– Man kunde tydligare ha pekat ut vilka grupper museerna skulle rikta sig till. Nu sker det i allmänna termer om ”underrepresenterade grupper”, säger Vestin.

• Antalet besök ökade, särskilt direkt vid införandet.

Besöksantalet på de 18 museer som ingick i fri entré-reformen ökade med ungefär en miljon, eller 50 procent, när man jämför 2015 med 2016. Tittar man på det totala antalet museibesök i Sverige under samma period, så var de 28,3 miljoner. Därmed var ökningen 3,6 procent om man ser till helheten.

Därefter steg kurvan inte lika brant, men från 2016 till 2019 ökade ändå antalet med ytterligare en halv miljon besök.

• Antalet enskilda personer som besökte ett museum ökade inte.

Kulturanalys hittar inga ”inga tecken på att reformen påverkade museibesöken i hela landet, vilket var ett av reformens syften”. Däremot fanns det en ökning bland dem som redan före reformen var vana besökare, men som nu gick oftare.