Juridikprofessor: Samhällsutvecklingen har sprungit ifrån nämndemannasystemet

Av och till debatteras nämndemännens deltagande i dömandet. Senast har det kritiserats att de politiska partierna i Göteborg nästan enbart nominerar medlemmar att vara nämndemän. Men att ta ifrån partierna nomineringsrätten skulle inte ändra på att samhällsutvecklingen sprungit ifrån nämndemannasystemet.

Nämndemännen sår misstro

Det är nämligen svårt att finna några övertygande argument över huvud taget för att ha lekmannadomare. Huvudskälet för deras medverkan är att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet mer allmänt och särskilt för domstolarnas avgöranden. Men deras medverkan sår snarare misstro mot rättskipningen.

Det är särskilt den så kallade Snippadomen som bidragit till misstron. I detta fall gav nämndemännen vika för sitt partis påtryckningar att lämna sina uppdrag. Nämndemännen hade alltså bristande integritet och partiet bristande respekt för rättskipningens oberoende. Det är ett udda om än olyckligt exempel på behovet av en reformering.

Än mer oroväckande är att det inte är ovanligt att nämndemän tar politiska hänsyn i själva dömandet. Det förekommer exempelvis att nämndemän nominerade av Sverigedemokraterna dömer strängare än övriga när de tilltalade är unga brottslingar eller har arabiska namn, medan nämndemän nominerade av Vänsterpartiet är mer benägna än övriga att bifalla åtal i mål med kvinnliga målsägande.

Jurister är vanligt folk

Nämndemän har svårt att förstå innebörden av att domstolarna inte får ens misstänkas ta ovidkommande hänsyn i sin maktutövning. Grundproblemet är att en lekmannadomare inte har samma förankring i domarrollen som en juristdomare. Det finns därför en risk för att olämpliga personer utses även om andra organisationer än partierna nominerar dem eller om enskilda individer får anmäla sitt intresse för uppdraget.

Intuition och allmän klokskap är en amatörmässig metod att värdera bevis.

En annan ordning lär inte heller förbättra kvaliteten på nämndemännen. Det vimlar av nämndemän som gett uttryck åt förutfattade meningar, inte vill döma i migrationsmål, uttalar sig olämpligt på internet eller i insändare, har kontakter med åtalade, dömts för brott, vägrar att rätta sig efter domstolsbeslut och så vidare.

Nämndemännen förväntas bidra till rättskipningens legitimitet främst genom att de får insyn i dömandet. Men insynen är god på många sätt, inte bara tack vare att domstolsförhandlingarna är öppna. Än viktigare är att medierna numera rapporterar utförligt om domar och pågående mål. Avgörandena motiveras för övrigt vanligen både utförligt och begripligt och de kan enkelt beställas via internet.

Ett annat skäl för lekmannamedverkan i dömandet anses vara att nämndemännen är vanligt folk som tillför allmän livserfarenhet och företräder allmänna värderingar i samhället. Detta bygger emellertid på vanföreställningen att juristdomarna är en upphöjd kår fjärran från vanligt folk. Men numera är de som vanligt folk och har ungefär samma värderingar som vanligt folk.

Allmän klokskap räcker inte

Argumentet att nämndemännen bidrar till en bättre bevisvärdering är inte bättre. Det är en uppgift som kräver både utbildning och mångårig erfarenhet för att domaren ska ha kompetens att genomskåda exempelvis vittnesutsagors otillförlitlighet. Intuition och allmän klokskap är en amatörmässig metod att värdera bevis. Nämndemännen deltar i så få mål att de inte får den träning som skulle kunna förbättra deras kompetens.

Nämndemännen förutsätts delta även i diskussionen om rättsfrågor. Men dessa är inte sällan så komplexa att nämndemännen inte har något att tillföra diskussionen, särskilt som det allmänna rättsmedvetandet inte bör ha en plats i bedömningen. Och är rättsfrågorna enkla behövs nämndemännen inte alls för den juridiska bedömningen.

Kraven på att nämndemannakårens sammansättning ska vara representativ för samhället är också dubiösa. Föredrar en åtalad person, exempelvis en bosnier eller en ukrainare, att prövas av en person med invandrarbakgrund, till exempel från Bangladesh eller Eritrea? Skulle inte tro det. Och föredrar en 20-årig gängkriminell att prövas av en 20-årig ”svenne”? Skulle inte tro det heller.

Tveksamma bollplank

Det finns en strävan att föryngra lekmannakåren som är lovvärd trots att allmän livserfarenhet anses vara kårens styrka. Det finns en risk att att nämndemän som saknar en sådan erfarenhet har svårare att genomskåda exempelvis ohållbara resonemang.

Argumenten för nämndemännens medverkan i dömandet har alltså kommit att förlora det mesta av sin tyngd. Kvar står att de kan vara ett bollplank för juristdomarna varför de fyller en pedagogisk funktion. Men det kan inte vara ett skäl att ha 8 500 lekmannadomare. De medel som dessa drar skulle göra större nytta om de tillfördes det professionella dömandet.

Det vore lämpligt att avskaffa nämndemännen i hovrätterna och att minska antalet nämndemän i tingsrätterna, så att de inte längre kan överrösta juristdomaren (jämför SOU 2013:49). På basis av de erfarenheterna borde man på sikt överväga att avveckla nämndemannauppdraget. Motsvarande ändringar borde genomföras även i kammarrätterna och förvaltningsrätterna.