Investeringar i busstrafiken lyser med sin frånvaro

Det mesta talar för ett ökat behov av kollektiva färdmedel i Stockholm. Länet växer, till år 2050 beräknas Stockholms län ha över 3 miljoner invånare, samtidigt som trängsel på vägarna, dyrare biltransporter och behov av klimatsmarta transportmedel pekar åt att fler resenärer kommer att vilja och behöva åka mer kollektivt. Utveckling av busstrafik är ett komplext samarbete mellan olika offentliga aktörer. Någon behöver leda och driva detta samarbete, och Region Stockholm framstår som den självklara parten för det uppdraget.

De senaste årens stora investeringar i kollektivtrafiken i Stockholm har lagts på spårbunden trafik som en följd av särskilda förhandlingsprocesser initierade av staten. Motsvarande investeringar inom busstrafiken lyser med sin frånvaro trots att den i dagsläget står för omkring 40 procent av länets resor med kollektiva transporter.

Busstrafiken är kritisk för att målen ska uppnås

Region Stockholm ansvarar för drift av kollektivtrafik och förvaltning av infrastrukturen för tunnelbana och spårvägar. Men regionen saknar rådighet över en stor del av busstrafikens infrastruktur. Länets 26 kommuner ansvarar för de mindre och medelstora vägarna i länet, och har genom planmonopolet makt över hur marken ska användas; till bostäder, parkmark, köpcentrum, idrottsanläggningar – eller till depåplats för kollektivtrafikens fordon. Trafikverket ansvarar för de större vägarna.

Utveckling av busstrafiken i Stockholm med dess infrastruktur innebär inte samma höga investeringskostnader

Under 2010-talet initierade staten Stockholms- respektive Sverigeförhandlingen. Resultat av dessa förhandlingsrundor för Stockholms del blev bland annat fyra nya tunnelbanesträckningar, nästan 180 000 nya bostäder, en ny spårväg, en förlängning av Roslagsbanan till city och en depåutbyggnad för tunnelbanan. Klart är att infrastruktursatsningarna i Stockholm som styrts från staten präglats av en utvecklad spårbunden trafik.

Inte samma investeringskostnader

Det är i sig positivt att dessa investeringar genomförs och att infrastrukturutveckling och bostadsbyggande samplaneras i tid och rum. Samtidigt visar Regionens Kollektivtrafikplan 2050 att busstrafiken och dess infrastruktur är kritisk för ett fungerande transportsystem och för att uppnå målen i regionens utvecklingsplan RUFS 2050. Den uppskattade ökade efterfrågan på resor med buss finns främst i stråk där trafiken redan är högfrekvent med trängsel, bland annat från Tyresö, Haninge och Värmdö, in mot city. Nuvarande terminal- och hållplatsytor är inte dimensionerade för fler bussar och resenärer under rusningstrafik, och en utökad busstrafik innebär ett ökat behov av depåplats, och därmed mark. Lägg därtill behov av åtgärder i väginfrastrukturen för att öka bussens framkomlighet, för att snabba upp den och öka dess attraktivitet. Allt för att skapa bättre utnyttjande av resurser och större tillgänglighet på både kort tid och till en relativt låg kostnad.

Utveckling av busstrafiken i Stockholm med dess infrastruktur innebär inte samma höga investeringskostnader som en utvecklad spårbunden trafik. Den komplexa ansvarsfördelningen mellan berörda offentliga organisationer med olika uppdrag, mål och budgetpåsar innebär dock en trögrörlighet och osäkerhet för de inblandade parterna. Det sinkar utvecklingen.

För att utveckla busstrafiken krävs en kraftsamling mellan region, kommuner och Trafikverket med gemensamma konkreta mål för busstrafikens utveckling och en roadmap för hur och när målen ska uppnås. Regionen är den naturliga parten att leda och driva en sådan samverkansprocess.