Inte säkert Natos nya nordiska klubb marscherar i takt

Utifrån sett framstår de fyra nordiska länderna som en förhållandevis homogen massa med små välfärdsländer. Fyra länder som har nästan likadana flaggor och några av världens lyckligaste befolkningar. Fyra länder som snart ska bilda en nordisk klubb inne i klubben med Nato-länder.

Finland blev medlem i försvarsalliansen i april och när det turkiska valet är över, då kommer med största sannolikhet även Sverige få grönt ljus för att ansluta sig till alliansen. Med all säkerhet hade inte Rysslands president Vladimir Putin tänkt sig att det skulle bli en av följderna av angreppet på Ukraina för knappt femton månader sedan.

Danmark, Finland, Norge och Sverige har en del gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska intressen som de nu kommer att kunna framföra i Natokretsen med en högre röst och med ett starkare stöd i ryggen.

Länderna känner redan varandra väl från det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO, där man i flera årtionden har försökt att skapa nordiska synergieffekter. Det har dock mest handlat om oskyldiga samarbeten kring materialförsörjning och liknande. Bland annat eftersom det funnits begränsningar kring hur mycket Natoländerna Danmark och Norge faktiskt har kunnat samarbeta med de två neutrala broderländerna Finland och Sverige. Men den barriären är snart borta och inget står längre i vägen för en nordisk Nato-klubb.

Tycker inte alltid lika

Det är dock inte så att de fyra länderna är överens om allt.

För det första har Norge inte några stora strategiska egenintressen i Östersjön. För Norges del handlar det först och främst om att hålla Ryssland stången i den höga norden. Till land, till havs och i luften. Här är Finnmarken, Barents hav och Norska havet de centrala fokusområdena och de potentiella stridsplatserna.

För Finland och Sverige förhåller det sig omvänt. Båda länderna har en liten bit land i Arktis. Men det är mot Östersjön och Finlands långa landgräns till Ryssland som de två länderna riktar sina blickar. Här är de tre strategiskt viktiga baltiska länderna och Natos nya starka kille i klassen, Polen, mera självklara lekkamrater.

Danmark har ett ben i båda läger. Dels genom Grönland, dels genom sin placering vid inloppet till Östersjön.

Skillnader i försvaret

För det andra är det stora skillnader i hur de fyra ländernas försvar är organiserat och vilka förmågor man har.
Ytterligheterna är Finland och Danmark. Det förstnämnda är uppbyggt för att försvara finskt territorium. Det betyder stora mängder pansar och artilleri. Det sistnämnda bär runt på ett bagaget från en tid då det för danskarna handlade om att ha ett expeditionsförsvar som kunde sändas till fjärran länder och kämpa sida vid sida med amerikaner, britter och fransmän.

Under de kommande åren behöver Finland lägga massor med energi på att anpassa sitt försvar, så att man kan leva upp till Natos styrkekrav. Här är förväntningen att Nato kommer ställa krav på större mobilitet. Som en del av en allians ska finnarna också kunna komma andra länder till undsättning. Det är inte längre nog att kunna försvara sin egen gräns.

Danmark ska tvärtom lägga energi på att kunna ställa upp tunga styrkor med stor stridskraft.

Sverige ska komma fram till vad det innebär att inte längre stå med hela ansvaret på egen hand: Avlastning, men också nya uppgifter och ansvarsområden.

Norge ska säkerställa att deras landstyrkor har samma stridsförmåga som man har i luften och till havs genom nya stridsflyg och ubåtar.

Budgetskillnader

För det tredje så är det stor skillnad på vad de fyra länderna lägger på sitt försvar.

Den danska försvarsbudgeten utgjorde år 2022 1,38 procent av landets BNP. Norge ligger på 1,58 procent. I båda fallen är det långt från de två procent av BNP som Natoländerna år 2014 kom överens om att arbeta för att nå till år 2024.

Sverige räknar inte in alla de utgifter som Natoländerna normalt gör. Det har landets politiker en plan om att ändra på. I dag utgör den svenska försvarsbudgeten nämligen bara omkring 1,2 procent av BNP, men ett par bokföringsknep gör att man förmodligen kan ändra på det. Finland försvarsutgifter låg år 2022 på 1,96 procent av BNP.

Danmark har en lös ambition om att nå två procent till år 2030. Det finns dock ännu inte en klar plan för hur vägen dit ser ut. I Norge har man lyxproblemet att man tjänar så mycket pengar att BNP:n stiger i så snabb takt att det är svårt att få försvarsbudgeten att hänga med samt att med säkerhet kunna säga när försvarsutgifterna kan utgöra två procent av en hastigt växande bruttonationalprodukt. Den borgerliga svenska regeringen har deklarerat att man arbetar för att nå två procent år 2026.

Det är således stor skillnad på hur snabbt de fyra länderna planerar att nå den nivå på försvarsutgifterna som i dag inom Nato betraktas som ett utgiftsgolv, snarare än ett tak.

Klubb sannolikt snart på plats

Summasummarum. Den nordiska klubben kommer sannolikt att bli en realitet. Och i övergripande diskussioner om Natos prioriteringar kommer det ge en ökad tyngd att kunna tala med en gemensam nordisk röst. Men länderna har också olika dagordningar och befinner sig i skilda utgångslägen.

Men detta lär inte avhålla de nordiska stats-, utrikes.- och försvarsministrarna samt försvarscheferna från att öka samarbetet och att försöka att få ut en del synergieffekter av det.