En mörk tid väntar den personliga assistensen om inte regeringen backar

Den statliga ersättningen för personlig assistans har under många år varit lägre än inflation och löneökningar. I fjol blev diskrepansen skriande stor, när schablonen höjdes 1,5 procent och inflationen enligt KPI steg 12,3 procent. I år riskerar läget att bli rent akut, när lönerna enligt avtal ökar 7,4 procent – men regeringen vill behålla samma låga 1,5 procent för assistansen. Det försvårar möjligheten för seriösa företag att vara goda välfärdsleverantörer, och arbetsgivare.

Personlig assistans gör att många personer med funktionsnedsättning får en fungerande vardag, med arbete och fritid, familjeliv och nöjen. De senaste årens åtstramningar har skett bland annat genom att mycket ansvar överflyttats till kommunerna. Försäkringskassans minskade och upphävda assistansbeslut med retroaktiva återkrav drabbar såväl privata som kommunala anordnare. De senaste åren har antalet assistansberättigade gradvis minskat. Från januari 2015 till juli i år minskade antalet individer från drygt 16 000 till knappt 13 400, eller drygt 17 procent.

Alla seriösa assistansföretag vill sätta stopp för missförhållanden och missbruk av reformen. Fusk och fel kan dock aldrig användas som argument för att spara på hela reformen. Ändå är det vad som nu sker. Inte bara öppet, genom färre timmar och färre positiva beslut, utan också i det fördolda – genom att hålla nere ersättningsschablonen.

Höjningen ökar mindre än inflationen

Sedan 2016 har schablonen, med ett enstaka undantag, ökat betydligt mindre än inflationen. För 2023 blir skillnaden mellan löneökning och schablonens ökning sju kronor per timme. Med 13 400 personer som har i snitt 133 assistanstimmar per vecka blir det ett minus på 12,4 miljoner i veckan, eller över 640 miljoner på ett år. Vi kan också jämföra med omsorgsprisindex (OPI) som används för många andra delar av vård och omsorg i kommunerna. OPI stiger 4,6 procent.

Varför ska personlig assistans värderas lägre?

Eftersom assistansen i praktiken helt består av tid – de assistanstimmar som beviljats och därmed den arbetstid assistenterna har hos sina uppdragsgivare – är möjligheterna att effektivisera verksamheten försvinnande små, för att inte säga icke existerande.

Seriösa aktörer vill driva kvalitets- och utvecklingsarbete. Vi vill vara bra arbetsgivare och kunna locka och behålla nya medarbetare med konkurrenskraftiga löner och bra arbetsvillkor. Allt detta försvåras nu kraftigt – för oss som Sveriges största assistansanordnare, och alla andra.

Kommunerna har inget val. De har skyldighet att erbjuda assistans om ingen annan gör det. Men ersättningen är lika låg för dem. Ett större kommunalt ansvar för personlig assistans riskerar att leda till underskott, och drabba även andra välfärdsområden.

LSS-reformen undergrävs

En annan negativ effekt är att oseriösa aktörer, för vilka arbetsmiljö och ansvar är mindre viktigt än snabba pengar, kan breda ut sig. Det kommer i förlängningen skada legitimiteten för både assistansen och alla välfärdsföretag, och undergräva hela LSS-reformen som har varit viktig för så många tusen svenskar.

En mörk tid väntar den personliga assistansen – om inte regeringen backar. I budgetpropositionen för 2024 borde en högre höjning av schablonen rimligen kunna rymmas. Reformutrymmet måste ha plats för frihetsreformen personlig assistans. Alla är värda ett bra liv.