Därför ska Svantesson inte lyssna på Busch

Det gångna året har varit jobbigt för många svenskar, med hög inflation, tunga räntekostnader och stora utgifter för bränsle och uppvärmning. Men det kunde faktiskt ha varit värre.

Bevara överskottsmålet

För tre decennier sedan var det riktig kris. Fastighetsbranschen hade kraschat. Kronan var inte vatten värd. En kort stund var räntan uppe på 500 procent. Bankerna höll på att gå omkull. BNP sjönk tre år i rad. Konsumtionen störtdök. Arbetslösheten bredde ut sig. Statsskulden rusade från 43 till 72 procent av BNP.

Efter 1990-talskrisen upprättades det finanspolitiska ramverket. Förtroendet för kronan skulle återställas. Statsskulden skulle aldrig få skena igen.

Det finanspolitiska ramverket har fungerat utomordentligt. Det har levererat obrutet förtroende för svensk ekonomi under ett kvartssekel. Sverige kan fallera på område efter område, men tilltron till de svenska statsfinanserna är bergfast. Och det beror på att vi länge har haft en bred enighet om ramverket. Denna enighet börjar nu krackelera.

Nu måste finansminister Elisabeth Svantesson stå som surrad vid masten.

Överskottsmålet har förvisso alltid varit ifrågasatt från vänster. Där upplever man det som en tvångströja som förhindrar köpfest med lånade pengar. S och MP vill sedan länge i stället införa ett balansmål. Men det vore förstås bara början. V och LO förespråkar ett underskottsmål.

Ineffektiv offentlig sektor

På senare tid har tyvärr hållningen förslappats även i mitten och till höger. L och C har nu börjat prata om balansmål. Storföretagens intresseorganisation Svenskt näringsliv likaså. Till och med statsminister Ulf Kristerssons parhäst Ebba Busch i Kristdemokraterna vill att staten ska börja låna 50 miljarder kronor om året. Detta trots att vi vet att den offentliga sektorn inte är effektiv.

Sverige har i och för sig en relativt låg statsskuld. Staten har i teorin råd med en större belåning. Men i praktiken skulle det påverka finanspolitikens trovärdighet om vi började tänja på ramverket istället för att ta tag i de strukturella problemen. Och nästa regering, vad vill den? Hur mycket vill den låna? Till vad? Det är ett sluttande plan. Partierna vill satsa på välfärd, försvar, infrastruktur med mera. Om alla fick som de ville vore pengarna spenderade flera gånger om. Detta visar att överskottsmålet behövs.

Ur ett nationalekonomiskt perspektiv bör man heller inte betrakta statens ekonomi som isolerad från invånarnas. Det är tvärtom värt att påminna sig om att svenskarna är Europas näst mest skuldsatta folk, med stora bolån. Det skapar en hög räntekänslighet i samhället. Om staten dessutom vore skuldtyngd så skulle räntorna äta upp budgetutrymme samtidigt som Sverige som helhet skulle bli finansiellt svagare.

Ordning och reda i finanserna

När förtroendet för Sveriges ekonomi sjunker blir det vanliga svenskar som får betala dyrt. Kostnaderna stiger utan att ge mer för pengarna.

Och den offentliga sektorns utgifter ökar redan som andel av samhällets ekonomi. De omfattade 47 procent av BNP 2020, blev 47,7 procent 2023 och blir 47,8 under 2024. Tvärt emot vad många tycks tro så fortsätter alltså det offentliga att svälla. Men det räcker tydligen inte, enligt Ebba Busch och de andra.

Sverige tar in 2500 miljarder kronor i skatt varje år. Det finns pengar. Vad som saknas är en vilja att prioritera och effektivisera. Budgetdisciplin och överskottsmål tvingar fram nödvändiga rationaliseringar.

Min kommun Lidingö är skuldfri. Det har varit en stor tillgång under det gångna året. Visst, rent tekniskt skulle vi ha råd att göra på annat sätt, men ordning och reda i finanserna är alltid mer lönsamt i längden. Nu måste finansminister Elisabeth Svantesson stå som surrad vid masten. Det är Moderaterna som ska hålla kursen. Lyssna inte på Ebba Busch denna gång!