Bristerna i den personliga assistansen kräver en ny statlig utredning

Personlig assistans är en av de tio insatser som regleras i LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – en av Sveriges största och stoltaste välfärdsreformer. Plötsligt 1 januari 1994 fick tusentals personer en ökad frihet och makt över sina egna liv – möjligheter till skolgång och lek, utbildning och jobb, familj och fritid.

Med tiden har omvärld och människors behov förändrats, och brister samt utvecklingsmöjligheter uppenbarats. Genom åren har det lappats, lagats och sparats – på assistansen. Nu är det dags för en rejäl genomlysning. Det behövs en ny statlig utredning om framtiden för personlig assistans.

Kostnaderna för personlig assistans ökade under många år. 

Forskning och studier pekar på assistansens positiva effekter. Livssituationen och måendet förbättrades hos barn och unga med funktionsnedsättning, och deras familjer. Vuxna med personlig assistans upplevde ökat oberoende, och fler tillgodosedda behov.

Kostnaderna för personlig assistans ökade under många år. Trots att det är en rättighetslagstiftning har olika regeringar och myndigheter ändå försökt – och lyckats – spara på assistansen. Missförhållanden som bevisligen förekommit i viss utsträckning har fått motivera även generella neddragningar. Kommunernas ansvar har ökat. Försäkringskassan har retroaktivt upphävt egna positiva beslut.

Miljardbelopp har sparats

De statligt assistansberättigade har gradvis minskat, med 17 procent från 2015, till i dagsläget drygt 13 400 personer. En mångårig låg uppräkning av ersättningen som betalas per timme beviljad assistans har i praktiken varit en annan besparing. Nästa år höjer regeringen ersättningen 2,5 procent, men med rådande inflation är det långt under pris- och löneökningar. Sammantaget har miljardbelopp sparats på assistansen.

Det är de som har rätt till assistans som är de största förlorarna när assistanspengar missbrukas och legitimiteten i reformen undergrävs. Ingen försvarar oriktigheter. Men vi ser ett alltmer överhängande behov av att försvara, och förändra, assistansreformen i stort. Finansieringen är bara en del.

IVO:s beslut att dra in tillståndet för Humana Assistans, Sveriges största anordnare, vållade stor uppmärksamhet. Förvaltningsrätten gav sedan Humana tillståndet tillbaka. Processen åskådliggör ett par viktiga frågeställningar.

1. Assistansanordnarens rättsliga status – myndighetskrav utan lagstöd

Till skillnad från andra delar av socialförsäkringen finns i assistansersättning tre parter –förmånstagaren, myndigheten samt assistansanordnaren, som varken är part i den försäkrades ansökningsärende eller i dennes utbetalningsärende. Trots detta kan assistansanordnaren bli återbetalningsskyldig för den försäkrades ersättning.

Försäkringskassan och IVO har de senaste åren utan lagstöd ålagt assistansanordnaren nya ansvar, till exempel att följa upp att den enskildes behov motsvarar Försäkringskassans beslut och att genom arbetsgivaransvar för assistenterna ha kännedom om den enskildes hälsotillstånd. Skilda domar i olika domstolar gör att praxis spretar. Högsta förvaltningsdomstolen har ännu inte beslutat om något prejudikat. Det är av yttersta vikt att assistansanordnarens roll och funktion definieras av lagstiftaren och inte, utan lagstöd och rättspraxis, av Försäkringskassan och IVO.

2. Hur assistansersättning ska beräknas – vem har rätt till personlig assistans och hur mycket?

Personlig assistans har gått från att vara en sammanhållen insats, där den enskilde beviljades den tid som behövdes för att tillgodose hela behovet, till punktinsatser där den enskildes behov bara tillgodoses i teorin. För ett toalettbesök som i praktiken tar 10 minuter beviljas till exempel enbart 4 minuter eftersom bara de aktiva insatserna med torkning och att ta av och på byxorna som räknas. Att assistenten måste vara på plats i 10 minuter för att behovet ska tillgodoses spelar ingen roll. Det som beviljas är ändå endast 4 minuter.

För tiden mellan olika hjälpbehov beviljas ingen assistans. Det är som att assistenten förväntas utföra en insats på plats för att sedan upphöra att existera fram till dess att nästa behov uppstår då assistenten magiskt ska återuppstå för att utföra punktinsatsen. 

I assistansens barndom var det en självklarhet att hela tiden som assistenten behövde vara på plats räknades. Så är det inte längre. I praktiken innebär det att personer måste välja att avstå från vissa aktiviteter för vilka man beviljats assistans, eftersom tiden som beviljas ”går åt” då den personliga assistenten måste vara på plats även mellan aktiva insatser. 

Intentionen har blivit en tummetott

En orsak till det absurda beräkningssättet är gränsdragningen mellan kommunalt och statligt ansvar för assistans, vid 20 timmar per vecka. Behovsbedömningarna ingick märkligt nog inte i utredningen om huvudmannaskapet, som föreslog en återgång till helt statligt ansvar. När det bara finns en huvudman försvinner både 20-timmarsgränsen och behovet att mäta grundläggande behov ner på sekundnivå.

Vi ser också hur lagstiftarens intentioner om att fler skulle få personlig assistans med lagändringar från årsskiftet i praktiken blivit en tummetott. Till exempel har bara 9 barn mot beräknade över 900 fått positiva beslut sedan årsskiftet.

Lagstiftaren behöver peka ut en ny beräkningsmodell för att avgöra vem som har rätt till personlig assistans och hur mycket personlig assistans som ska beviljas. Det är inte tillräckligt att lämna detta till domstolarna att avgöra.

Låt inte frihetsreformen personlig assistans förtvina på grund av dolda besparingar och otydligt regelverk. Alla är värda ett bra liv – och en ny statlig utredning kan ge svaren på hur vi kan nå dit.