Avverkning av skog utgör det största hotet mot biologisk mångfald

Skogsindustrin står för ett utsläpp av koldioxid som är betydligt större än alla andra svenska klimatutsläpp sammantagna. Enbart pappersfabrikerna släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som hela trafiksektorn. När man avverkar träd blir cirka 17 procent av virket mer långlivade sågprodukter, resterande 83 procent blir till biobränsle, papper, med mera, vars kol avges till atmosfären efter kort tid. Det innebär att avverkningen medför enorma koldioxidutsläpp.

Minska skogsavverkningen

Man skulle kunna tro att detta utsläpp har mindre klimatpåverkan än de fossila utsläppen, så är inte fallet. Om man planterar nya träd tar det nämligen 80-100 år för dessa att växa upp och återinbinda den utsläppta koldioxiden. Men det är cirka 70 år för sent eftersom vi, för att lyckas begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, måste nå nettonollutsläpp år 2050, enligt IPCC. Vid klimatmötet i Glasgow 2021 ställde sig Sverige bakom förslaget att minska avverkningarna av skogar i världen. Det vore därför underligt om vi nu i juni 2022, som värdnation, inte skulle föregå med gott exempel. Minskar vi inte själva på avverkningarna förlorar vi mycket kredibilitet i klimatfrågan.

En begränsning av kalhuggning, av främst semi-naturlig skog, skulle även minska hotet mot den biologiska mångfalden. Enligt Statistiska centralbyrån hade Sverige år 2020 skyddat cirka sex procent av den produktiva skogsmarken, medan FN:s mål är att skydda 30 procent av landekosystemen. Så det fattas en hel del. Om merparten kvarvarande semi-naturlig skog skyddas förbättras möjligheten att uppfylla miljöbalkens lagstiftning om artskydd.

”Gröna öknar”

Det behövs även en omfattande ekologisk restaurering av den brukade skogen. Det gäller till exempel sättet att återbeskoga avverkade områden. Endast på cirka 10 procent av hyggena används naturlig föryngring av ny skog. Några få procent föryngras genom sådd, men den helt dominerande delen, 80-85 procent, omvandlas till ensartade barrträdsplantager.

Efter några år kommer lövträd visserligen att växa upp mellan barrträdsplantorna, men nästan alla dessa naturligt etablerade träd röjs systematiskt bort. Reser man längs de norrländska vägarna, där de stora skogsbolagen styr, kan man se hur tallplantagerna – dessa artfattiga ”gröna öknar” – breder ut sig mot horisonten, mil efter mil. I södra Sverige finns många granplantager, men där finns mer löv- och blandskog insprängt, delvis på grund av högre andel privata skogsägare.

Biologisk mångfald hotas

Inriktningen mot plantager kan verka rationell, men medför många nackdelar. Den allvarligaste är att merparten av den biologiska mångfald som fanns i den tidigare skogen, inte kan återvända, eftersom dess hem – de artspecifika ekologiska nischerna – har utplånats. Plantagerna är även känsliga för klimatrelaterade skador. Med ett varmare klimat ökar risken för sådana, som torka och bränder. Skadesvampar och skadeinsekter kan lättare massförökas i monokulturer än i blandskogar. Rennäringen drabbas när skogarna i norr ersätts med tallodlingar. Dessa är även rätt trista för friluftslivet.

Problemen skulle kunna begränsas om markägaren i stället väljer att plantera både tallar och granar längs markberedningsfårorna. Mer granplantor bör sättas i svackorna på hygget, mer tall på kullarna, men ungefär lika stora andelar tall och gran längs gradienterna mellan svackor och kullar. Om även mellanrummen mellan plantorna utökas från som nu cirka 2,5 meter till ca fem meter, lämnas utrymme för fler naturligt etablerade lövträd. Sedan är det viktigt att vid röjning spara fler av dessa. Tekniskt är det inte något problem att ändra metod att återbeskoga, eftersom planteraren bär med sig två plantkassetter, en på varje höft. Hen kan således ha med sig en tallkassett och en grankassett ut på hygget och beroende på hur hyggets markförhållanden varierar, plantera antingen tall eller gran.

Fördelar med varierad skog

Många studier har visat att blandskogar ofta ger högre virkesavkastning än trädmonokulturer. Enligt en studie, som jag är delförfattare till, växer tallar i blandningar av tall och gran fortare till timmerstorlek jämfört med tallar i monokultur. Tillväxten per ytenhet är dock densamma, eftersom granarna växer något långsammare i blandningen. Men effekten blir att sågvirke snabbare går att få fram, vars kol kan lagras in i till exempel hus och undanhålls atmosfären längre tid.

Minskar vi inte själva på avverkningarna förlorar vi mycket kredibilitet i klimatfrågan. 

Fördelarna med varierad skog är gammal kunskap, som verkar ha glömts bort. En anledning till det kan vara att skogsbolagen anställer trädplanterare från olika länder. Det verkar som om denna arbetskraft enbart förmedlas en instruktion: Plantera tall över hela hygget, eller plantera gran över hela hygget. I stället bör de som arbetar med planteringen få ta del av en detaljerad skriftlig instruktion på sitt eget språk.

Praktiska förändringar behövs

Ett annat exempel på schabloniseringen, är att i den avverkningsanmälan som markägaren skickar in till Skogsstyrelsen, vanligtvis anges att plantering av ett sorts barrträd ska ske efter avverkningen. I stället bör det anges att den nya skogen ska föryngras med olika trädslag, beroende på vad som är lämpligt utifrån markförhållandena.

Överlag behövs nu många praktiska förändringar om vi ska lyckas med övergången mot ett mer hållbart samhälle. Politiska diskussioner är viktiga, men stannar det där utan att en förändring sker i verkligheten blir det ingen omställning.