Debatt: Bostadsmarknaden – en nackdel i tävlingen om högutbildad arbetskraft 

Politiken – från vänster till höger – har kraftsamlat för en bättre fungerande arbetskraftsinvandring. Fokus har legat på att stävja fusk och samtidigt förbättra möjligheterna att locka högkvalificerad arbetskraft att flytta till Sverige, exempelvis via talangvisum.  Det är i allt väsentligt utmärkt – men det är inte tillräckligt. 

Även om Stockholms handelskammare omfamnar initiativen så krävs ytterligare ett medskick: den som är högutbildad och därmed har ett stort utbud av möjligheter förväntar sig också att ha rimliga möjligheter att hitta en bostad. Det erbjuder, tyvärr, inte den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden.

"Talar inte till Sveriges fördel"

Många som kommer tillfälligt för att arbeta vill hyra en bostad. Men att som nyinflyttad få tag på en hyreslägenhet har under decennier blivit allt svårare och är i dag otroligt svårt. Förstahandsmarknaden är stängd för talanger som överväger att välja Sverige då de av uppenbara skäl inte haft möjlighet att stå i kö i flera års tid.

Att hänvisa högutbildad nyckelkompetens till en osäker och dyr andra- och tredjehandsmarknad – i hård konkurrens med många andra som desperat försöker få in en första fot på bostadsmarknaden – talar knappast till Sveriges fördel i kampen om den internationella kompetensen.

Det är helt uppenbart att Sverige i dagsläget inte är tillräckligt attraktivt, då många högkvalificerade jobb står vakanta.

Daniella Waldfogel och Stefan Westerberg
Stockholms handelskammare

På samma sätt har ribban höjts för att komma in i det ägda beståndet. Genom att stapla kreditrestriktioner ovanpå varandra har rikspolitiken under en längre tid byggt upp barriärer och skapat en marknad där det är mycket svårt att flytta till Sverige och köpa en bostadsrätt – även om man har en förhållandevis god inkomst.

Ingen påvisbar samhällsnytta

Professor Lars E.O Svensson påvisade nyligen i en rapport att amorteringskraven och den övriga kreditåtstramning som Finansinspektionen genomdrivit har införts på felaktiga grunder. De har ingen påvisbar samhällsnytta men stora individuella och samhällsekonomiska kostnader.

Hans beräkningar pekar på att amorteringskraven starkt försämrat möjligheten för människor utan hög inkomst och förmögenhet – inte minst unga – att efterfråga en bostad. Utan amorteringskraven och frivilliga amorteringar skulle den genomsnittliga enrumslägenheten i Stockholms kommun medfört en boendebetalning om cirka 6 700 kronor per månad. Amorteringskrav på knappt 6 000 kronor per månad höjer denna summa drastiskt till hela 12 600 kronor per månad.

En ung person med utbildning och jobb som kunnat spara ihop till kontantinsatsen skulle utan amorteringskraven kunnat få lån och köpa sin första bostad vid en månadsinkomst om 25 000 kronor per månad i detta exempel. Men amorteringskraven har höjt gränsen för att få lån till en månadslön om minst 35 000 kronor.

Missgynnar bostadsköpare

Det är helt uppenbart att dagens situation missgynnar bostadsköpare som inte har hög inkomst och en befintlig förmögenhet, särskilt unga förstagångsköpare som tvingas till stora boendekostnader. Det är inte heller sällan de högutbildade talanger som vi vill locka till svenska företag ryms inom den kategorin.

Påverkar helhetskalkylen

Vi menar att regelverket är svåröverkomligt för delar av den arbetskraft som företagen vill locka till Stockholm, oberoende av om dessa är arbetskraftsinvandrare eller nyutbildad spetskompetens från Umeå, Lund eller någon annan del av landet.

Även i de fall där högutbildade personer klarar av att ta sig över ribban in på bostadsmarknaden så utgör ”tvångssparandet” ett ingrepp som påverkar helhetskalkylen och kraftigt inskränker den ekonomiska friheten för den enskilda individen.

En stor konkurrensnackdel

De problem vi har i alla ändar av bostadsmarknaden utgör i dag en stor konkurrensnackdel när Sverige och Stockholm ska tävla om högutbildad arbetskraft med andra länder och städer som erbjuder en enklare och mer välkomnande väg in.

Näringslivet vittnar om hur ryktet om Stockholms svåra bostadssituation redan florerar i unga talangkretsar, hur man förlorar toppkandidater under rekryteringsprocessen på grund av den omöjliga bostadssituationen och hur internationell kompetens som har kommit till Stockholm, efter några månader eller något år, ger upp.

Det duger inte och rikspolitiken måste börja beakta bostadsfrågan som ett centralt kugghjul i den svenska attraktionskraften gentemot högutbildade talanger som Sverige vill locka.

Förutsättningarna brister

Det är helt uppenbart att Sverige i dagsläget inte är tillräckligt attraktivt, då många högkvalificerade jobb står vakanta. I praktisk mening innebär det att det finns en vilja att anställa kompetens, men att förutsättningarna brister och därför står tusentals stolar lediga på kontor runt om i landet. Vi gör oss inte några illusioner om att dagens politiska situation medger de breda bostadspolitiska samtal som landet så väl skulle behöva.

Däremot tycker vi att anständighetsnivån går vid att rikspolitiken i alla fall mäktar med att ta de slutsatser som Lars E.O Svensson lagt fram på största allvar och som en följd av det ta bort åtminstone de skärpta amorteringskraven. Då kan möjligheterna för högutbildade att flytta till Sverige förbättras.