Krönika av 
Svend Brinkmann

Svend Brinkmann om aktiv dödshjälp: Staten får inte döda medborgare, även om medborgaren vill det

Det finns situationer där det är etiskt försvarbart att hjälpa en annan människa att dö. Mitt motstånd mot aktiv dödshjälp handlar om legaliseringen, alltså införandet av en praxis där staten har ihjäl sina medborgare på begäran. Det skriver Svend Brinkmann, professor och medlem av det etiska rådet vid nationellt center för etik i Danmark.

Aktiv dödshjälp är inte alltid fel, men det vore fel att införa det, skriver Svend Brinkmann, efter att det danska Etikrådet i onsdags publicerat sina rekommendationer om aktiv dödshjälp.
Aktiv dödshjälp är inte alltid fel, men det vore fel att införa det, skriver Svend Brinkmann, efter att det danska Etikrådet i onsdags publicerat sina rekommendationer om aktiv dödshjälp.Foto: pressbild, Robin Skjoldborg, 2017
Svend Brinkmann
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Aktiv dödshjälp har varit en stor del av den inhemska debatten här hemma i Danmark i år. Ett medborgarförslag, en statsminister och en utrikesminister har stött införandet av aktiv dödshjälp i Danmark. Och även om Etikrådet var på väg med sitt yttrande har regeringen tillsatt en egen nämnd med en känd förespråkare för aktiv dödshjälp i spetsen.

Kanske vill regeringen ha ett vinnande fall bland befolkningen, där enligt Megafon 76 procent har svarat att de är anhängare av "att dödssjuka ska kunna få aktiv dödshjälp i Danmark". Endast nio procent förklarar sig vara motståndare.

Om du har sett Anders Lund Madsens dokumentär om Preben Nielsen, som reser till Belgien för att dö, eller läst Kirsten Jacobsens gripande bok Löftet, kan du förstå befolkningen. Ingen lämnas opåverkad av dessa inlägg i debatten.

Med allt detta i åtanke kan det tyckas nästan omöjligt att argumentera mot legaliseringen av aktiv dödshjälp. Men det är ändå vad jag har gjort som medlem i Etikrådet.

Vem som helst kan nu läsa rådets uttalande, men jag vill förklara bakgrunden till mitt eget motstånd mot aktiv dödshjälp.

Inte etiskt fel i absolut mening

Först vill jag betona att aktiv dödshjälp i mina ögon inte är etiskt fel i absolut mening. Jag inser att det finns situationer där det kan vara etiskt försvarbart att hjälpa en annan människa att dö.

Läkarförbundet i Danmark är också emot aktiv dödshjälp, och det är betydelsefullt att den yrkesgrupp som skulle utföra dådet inte vill det.  

Om du har sett en krigsfilm där en soldat med trasig kropp ber sin kamrat att få ett slut på lidandet, har du ett dramatiskt exempel på detta. En sådan handling kallas barmhärtighetsdödande och straffas vanligtvis mycket lindrigt.

Mitt motstånd mot aktiv dödshjälp gäller legaliseringen, det vill säga införandet av en praxis där representanter för staten dödar medborgare på begäran.

Jag tror inte att man kan utforma en modell för statligt sanktionerad aktiv dödshjälp som är både säker och etiskt motiverad. Och även om man kunde så fruktar jag att hela relationen mellan individ och samhälle, medborgare och stat, skulle skadas. Staten och dess hälsovård finns till för att skydda, behandla, bota och lindra. Inte för att döda.

I mina ögon finns det två viktiga argument för aktiv dödshjälp. Det ena beror på att en människas lidande kan vara outhärdligt, då det kan vara etiskt försvarbart att avsluta livet. Men här säger experter på palliativ vård att befolkningen tyvärr inte är medveten om hur skickliga läkarna är på att täcka smärta. Skräckscenariot med en utdragen dödsprocess med outhärdlig smärta förhindras lyckligtvis av medicinsk vetenskap.

Det andra argumentet bygger på självbestämmande. Det var vad statsministern betonade i sitt stöd till aktiv dödshjälp, för har inte alla rätt att avsluta sitt liv när de vill det? Nej, det anser jag inte.

Självbestämmande och autonomi är grundläggande för en patients relation till sjukvården, varför man måste ge samtycke till behandling, precis som man kan vägra ta emot den. Men rätten till självbestämmande innebär inte att man fritt kan kräva någon form av behandling och absolut inte att man har rätt att bli dödad av en annan människa.

Läkarförbundet i Danmark är också emot aktiv dödshjälp, och det är betydelsefullt att den yrkesgrupp som skulle utföra dådet inte vill det.

Självmordstankar kommer och går

Så även om dessa argument är värda att lyssna på, tror jag inte att de har någon större vikt i praktiken. Å andra sidan tror jag att andra argument mot aktiv dödshjälp är det. Låt mig också nämna två här. En kommer från handikapporganisationerna, som är emot.

Om aktiv dödshjälp införs kommer en person utan funktionsnedsättning eller med dödlig sjukdom som uttrycker en önskan om att dö även fortsättningsvis att remitteras till psykiatrisk hjälp och behandling, eftersom den personen med rätta kommer att uppfattas som suicidal.

En person med funktionsnedsättning som uttrycker en dödsönskan kan dock hänvisas till dödshjälp. Detta introducerar en oetisk skillnad i hur vi värderar mänskligt liv. Vissa kan dödas på begäran, eftersom deras liv har mindre värde, medan andra inte kan och hänvisas därför till "livsstöd" och psykologisk rådgivning.

I stället bör man prioritera "livsstödet" för alla människor – med eller utan funktionsnedsättning – och insistera på det inneboende värdet i alla mänskliga liv. Vi vet också från självmordsforskningen att självmordstankar kommer och går, och de allra flesta som överlevt ett självmordsförsök slutar med att vara glada över att leva.

Antalet fall med dödshjälp ökar

Det andra argumentet är halkvägsargumentet, som vanligtvis inte är övertygande i etiska diskussioner. Men just när det gäller aktiv dödshjälp har vi verklig empirisk kunskap om vad som händer i de länder som har infört det – vilket är ungefär tio länder i världen.

I ett land som Nederländerna, som införde aktiv dödshjälp 2002, har antalet fall med dödshjälp ökat och ökat står nu för mer än vart 20:e dödsfall. I Nederländerna har du rätt till aktiv dödshjälp vid "hopplöst och outhärdligt lidande", som dels har utvidgats till psykiska störningar, inklusive kognitiva funktionsnedsättningar och autism, och dels kommer att bli ett alternativ för barn under 12 år om de är dödssjuka.

En liknande utveckling ses på andra håll – dock inte där lagstiftningen endast tillåter assisterat självmord, som i den amerikanska delstaten Oregon, där läkaren ordinerar ett dödligt preparat som patienten själv måste ta. När en rättighet först införs är det svårt – för att inte säga omöjligt – att definiera vilken grupp som kan utnyttja den. Därför får aktiv dödshjälp inte införas.

Insistera på rätten att vara till besvär

Låt mig avsluta med två saker som imponerade på mig från sändningen om Preben Nielsen. Vid ett tillfälle säger Preben att han tycker att det är förnedrande att vara förlamad och behöva hjälp. Anders Lund Madsen svarar jakande att "det är trots allt förnedrande", kanske för att visa artig förståelse.

Jag tycker att han i stället borde ha sagt: "Nej, det är inte förödmjukande! Det är inte förnedrande att få hjälp, och du förnedrar dig inte alls, för du är helt oklanderlig i situationen."

Vid ett annat tillfälle säger Preben om sin dödslängtan: "Det är mest för Brittens skull". Brit var Prebens hustru, som han älskade högt, och som han inte ville ställa till med problem för.

Men snarare än att införa aktiv dödshjälp borde vi insistera på rätten att vara till besvär. Alla människor blir till besvär någon gång, speciellt när de blir sjuka eller tappar sin förmåga.

Ett vårdande samhälle tar hand om det besvärliga och påminner dem – om och om igen – om att de är välkomna att vara besvärliga, och att vi alla kommer att bli det någon gång. Ett vårdande samhälle erbjuder sig inte att ta livet av sina medborgare, även om vissa av dem kan vilja göra det ibland.

Fotnot: Krönikan har tidigare publicerats på altinget.dk.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00