Narkotikapolitiken måste utvärderas

Professor Donald Campbell utvecklade principer för ”det experimenterande samhället”. Hans utgångspunkt var att systematiskt undersöka om accepterade ”sanningar” håller för vetenskaplig prövning. Han föreslog tre grundregler:

• Pröva olika lösningar
• Genomför stringenta, mångdimensionella, utvärderingar,
• Om en åtgärd är ineffektiv eller skadlig, pröva alternativ.

Det experimenterande samhället bygger på vetenskap i stället för tro. Man värnar om ärlighet, öppen kritik, experimenterande, och viljan att överge dittills accepterade teorier när bevisen motsäger dessa. Enligt Campbell finns dock en tendens hos beslutande församlingar att framta symboliska eller kosmetiska åtgärder som syftar till att övertyga allmänheten om att man gör något, i stället för att söka reella lösningar på problemen.

Enligt principerna för det experimenterande samhället prövades en reform, man följde effekterna, och använde sedan forskningsresultaten som underlag för efterkommande beslut.

Experimenterande - när det kommer till alkohol

Vad gäller alkohol är Sverige, i viss mån, ett experimenterande samhälle. Till exempel var en grundprincip under 1900-talet att lätt tillgång till alkohol ökade skador, och 1982 stängde Systembolagets butiker på lördagar. Men år 2000 påbörjades ett experiment med lördagsöppet i sex län, och utvecklingen följdes vetenskapligt.

Man undersökte Systembolagets detaljhandelsförsäljning, kvinnomisshandel, rattfylleri, utandningsprov samt slutenvårdstillfällen på grund av alkohol. Forskare tog fram en baslinje på dessa variabler 1995 och jämförde värden 12 och 29 månader efter reformen genomfördes. Man fann att alkoholförsäljningen ökade med knappt 4 procent, men hittade inga påvisbara effekter på någon av skadeindikatorerna. Därefter beslöts att hålla öppet på lördagar i hela landet.

Enligt principerna för det experimenterande samhället prövades en reform, man följde effekterna, och använde sedan forskningsresultaten som underlag för efterkommande beslut.

Detsamma gäller inte narkotikapolitiken

Men våra narkotikapolitiska åtgärder undersöks inte på detta sätt. Nästan alla åtgärder som ryms inom ramen för det dominerande prohibitionistiska paradigmet godtas utan vidare. Till exempel anser man att drogfri behandling är bra, vilket tydligen är så självklart att väldigt lite resurser har lagts på att utvärdera hur den har fungerat. Den enda större undersökning som genomförts, BAK/SWEDATE, utvärderade 31 enheter på 1980-talet. Man undersökte hur det hade gått för de 1 163 personer ett år efter utskrivningen.

Forskarna skrev att hur man bedömer utfallet beror på vilka kriterier man tar hänsyn till: ”Om vi med ett bra behandlingsresultat t.ex. menar att en klient inte ska ha missbrukat narkotika [har] det gått bra för cirka hälften av klienterna. Men om vi … också inkluderar att de … inte heller ska ha missbrukat alkohol eller någon annan drog så sjunker andelen … till under 40%. Om vi dessutom kräver att de inte ska ha vistats på institution eller ägnat sig åt kriminalitet sjunker andelen … till drygt en femtedel. Om vi till detta lägger krav på en socialt integrerad livsföring när det gäller försörjning, boende och sysselsättning kommer vi ner i cirka 15% … och om vi slutligen också inkluderar klienternas psykiska status och behov av samhälleliga stödkontakter så är det bara en klient på tio som kan anses som lyckad.”, står det i undersökningen.

Åtta år efter utskrivning gjordes ytterligare en uppföljning. 75,2 procent var antingen döda eller registrerats för brott, i flertalet fall fler än tolv gånger. Resultaten är inte bättre än för dem som inte fått behandling.

Emellertid har en del, åtminstone under en period, ändrat sitt förhållningssätt till droger med hjälp av denna vårdform. För att kunna dra säkrare slutsatser om drogfri behandling krävs fler utvärderingar. Men detta har inte gjorts. Inte heller blev det någon debatt om narkomanvården, förändringar i narkotikapolitiken, eller den svenska modellens teoretiska grundvallar.

I det experimenterande samhället är åtgärder tidsbegränsade och har tydligt uttalade syften. Måluppfyllelse mäts, och om inte målen uppnås investeras resurserna i andra interventioner. Om politiker menar allvar när de säger att de vill skapa en förbättrad narkotikapolitik, är detta vägen att gå.