Ambulansuppror: Är allting EU:s fel?

Inför kommande EU-val kommer sannolikt frågan om ambulanssjukvårdens och räddningstjänstens arbetstider att debatteras. Protesterna från berörd personal har varit många.

Från många håll hävdar man att det nuvarande eländet är ett resultat av EU:s klåfingrighet. Alice Teodorescu Måwe (KD) menar till exempel att detta är exempel på frågor som EU inte borde lägga sig i. Sverigedemokrater hävdar att fackförbunden har ”vikt ner sig inför EU” och att man måste sätta ner foten. Det läge vi befinner oss just nu ”är EU:s fel, men även svenska politikers ovillighet att ta strid för svenska modellen”. 

Vinna billiga politiska poänger? 

Är detta ett sätt att vinna billiga politiska poäng eller är det en korrekt beskrivning? Är allt EU:s fel?

I vårt Löttorp, som är en ytterstation med få larm under vinterhalvåret, är läget ett annat. På landsbygden och i mindre städer bör 24-timmarspass vara fullt möjliga.  

Först måste man fråga sig om rätten till 11-timmars dygnsvila är en orimlighet? I de flesta fall inte, det är nog alla överens om. Men är det då inte bra att ha samma regel i hela EU-området? Eftersom vi har en gemensam arbetsmarknad med rätt att söka jobb var man vill kan det knappast vara fel. Dessutom handlar det om solidaritet.

Problemet är bara att vissa verksamheter sedan gammalt organiserat sitt arbete så att man jobbar 24 timmar i sträck, alltså utan dessa 11 timmars dygnsvila. Det som är gemensamt för alla dessa är att man har möjlighet till återhämtning, dels under själva arbetspasset när man inte jobbar med annat, dels i form av kompenserande ledighet i efterhand. En brandman är inte ute och släcker bränder hela tiden, men han eller hon behövs på stationen för att kunna dra iväg omedelbart när larmet går. Samma sak gäller ambulansverksamheten.

Tänkte inte EU på detta? 

Har inte EU tänkt på detta? Jo, enligt direktivet finns möjligheter att göra undantag från 11-timmarsregeln för den här typen av verksamheter. Det finns alltså inget i EUs direktiv som omöjliggör för personal inom räddningstjänst och ambulans att ha 24-timmarspass. Kravet från EU är att man i sådana fall ger kompenserande ledighet i efterhand och att reglerna fastställs genom kollektivavtal eller nationell lagstiftning.

Sedan måste naturligtvis förnuftet råda. I stora städer är arbetet mycket mer intensivt. Ambulanspersonalen har alltså många larm dygnet runt och då måste 11-timmarsregeln respekteras. I vårt Löttorp, som är en ytterstation med få larm under vinterhalvåret, är läget ett annat. På landsbygden och i mindre städer bör 24-timmarspass vara fullt möjliga.

Hur har det då blivit på det här sättet i Sverige? Vi skiljer oss från grannländer och resten av Europa. Varför denna restriktiva tolkning av EU-direktivet? Vi har ställt den frågan till Vårdförbundet, men inte fått något svar. Man hänvisar i debatten till personalens hälsa och skriver på sin hemsida:

”OBS! Att verksamheten ansvarar för liv, hälsa och säkerhet är i sig inte skäl till att kunna använda undantaget. Arbetsgivaren måste också först pröva andra alternativ, till exempel via bemanningspersonal eller att förlägga annan arbetstagare vars dygnsvila inte inskränks. Undantag från 11 timmars dygnsvila kan inte användas för att klara den planerade bemanningen under semesterperioden.”

Det senare verkar man nu ha fått ge avkall på.

Prövning av undantagsskäl har inte fått göras lokalt. Dispens måste sökas hos en centralt tillsatt arbetstidsnämnd som i princip består av samma personer som träffade det ursprungliga avtalet. Detta förfarande som Kommunal har reagerat emot och krävt att förhandlingarna förs ner till lokal nivå. Vårdförbundet verkar hålla fast vid tidigare regelverk och skriver till sina lokala företrädare att det är ”viktigt att du som förtroendevald inte för några samtal med arbetsgivaren om eventuella undantag, utan endast medverkar vid schemaläggning enligt regeln.”

Vårdförbundet vill inte ställa upp på den linjen 

  etta är alltså ”den svenska modellen” i just detta sammanhang. EU:s Sverigekontor meddelade redan i höstas att de ”nya bestämmelserna i Sverige, som träder i kraft den 1 oktober 2023, är baserade på ett nationellt beslut och inte på några nya bestämmelser som tagits på EU-nivå”.

Man kan ha många synpunkter på EU:s verksamhet, men i just det här fallet handlar det snarare om att arbetsmarknadens parter här i Sverige bör hitta en arbetstidsmodell som tar hänsyn till att förhållandena skiftar och att behoven därför är olika. Att föra ner förhandlingarna till lokal nivå är rätt väg att gå. Tyvärr verkar inte Vårdförbundet vilja ställa upp på den linjen.

Och nej, i det här fallet går det inte att hävda att felet är EU:s. Det handlar snarare om den nya svenska tolkningen av EU:s arbetstidsdirektiv som framförallt drabbar människor på landsbygden.