Tydligt att Anderssons regeringsalternativ är otydligt

På tisdagen blev det tydligt hur otydligt Anderssons regeringsalternativ är. Två av partierna som S förväntar sig stöd av vill nämligen inte alls samarbeta med varandra.

– Om vi ser att valet 2026 leder till att S, V och MP får egen majoritet så kan Centerpartiet inte utgöra en del av regeringsunderlaget. Det finns ingen anledning, helt enkelt för att de sakpolitiskt sticker ut så mycket och ligger så extremt långt ifrån, säger Nooshi Dadgostar (V) till riksdagens journalister.

Men Muharrem Demirok (C) tror inte att S kommer vilja regera med V.

– Jag säger bara en sak: ”Dream on, Nooshi”, säger han till Aftonbladet.

Det är inte bra för statsministerkandidaten Magdalena Andersson (S). Hennes taktik med öppna dörrar åt alla håll fungerar betydligt sämre när andra partier i ett tilltänkt regeringsunderlag stänger dörrar på löpande band.

Vind i (S)eglen

Samtidigt verkar Socialdemokraterna just nu mest njuta av att partiet har de högsta opinionssiffrorna på 15 år. I SCB:s senaste partisympatiundersökning fick S 38,6 procent – den högsta siffran sedan november 2008. Men det är långt kvar till nästa val och ett försprång kan ätas upp snabbt.

När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 var en av anledningarna att det fanns ett tydligare regeringsalternativ på andra sidan, Alliansen. På samma sätt förra hösten när Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Även om Kristerssons alternativ inte var lika tydligt som Reinfeldts var det tydligare än Anderssons taktik att hålla alla dörrar öppna.

Så vilka lärdomar drar Socialdemokraterna av detta? Inga är uppenbarligen svaret.

I partiets valanalys konstateras bara att: ”Trots att valresultatet resulterade i fler riksdagsmandat saknades möjlighet för Socialdemokraterna att bilda regering efter valet.”

Olika analyser

S-analysen skiljer sig från övriga oppositionspartiers. Såväl C som MP och V ser bristen på ett regeringsalternativ som en förklaring till valförlusten:

• C: ”En annan slutsats är att partiets medlemmar och väljare uppskattade vårt principfasta nej till samarbete med Sverigedemokraterna, då och nu, men att vi haft problem att kommunicera tydligt internt och externt kring vilka realistiska regeringsalternativ vi kan tänkas ingå i.”
• MP: ”För högersidan fanns det en inte obetydlig fördel med att de utåt sett var eniga i de frågor som låg högt upp på många väljares dagordning (…) Vänstersidan uppfattades inte som ett lag på samma sätt. Som det största partiet hade Socialdemokraterna kunnat ha en viktig roll i detta, men deras fokus på statsministerfrågan fick företräde framför viljan att ena laget på den sidan av den nya blockgränsen.”
• V: ”Att regeringsfrågan fick så stor betydelse samtidigt som högerpartierna framstod som samlade och i valrörelsen gick fram med flera gemensamma förslag och att Centerpartiets agerande innebar att vänstersidan inte ens kunde prata med varandra var sannolikt till vänstersidans nackdel.”

Inga besked att vänta

Det står naturligtvis Socialdemokraterna fritt att självt bestämma taktik. Men ingen, inte ens de mest bokstavstrogna socialdemokrater, tror att partiet kan få 50 procent av rösterna. Alltså måste partiet samarbeta med minst ett, troligen två, sannolikt alla tre för att kunna återvända till Rosenbad. Att i det läget gå emot sina tilltänkta samarbetspartier och inte vilja gå ut med ett regeringsalternativ är inte en jättegod grund för ett stabilt samarbete.

Samtidigt är det ett svårt vägval. Ska man våga satsa på ett vänstersamarbete, inte minst med den turbulens som finns i Miljöpartiet just nu? Eller ska man försöka få till en lösning i en politisk mitt som de flesta partier har lämnat? Det sannolika är att Socialdemokraterna kommer att vänta med att ge besked, om ett sådant besked alls kommer före valet 2026. Det kan bli regeringen Kristerssons biljett tillbaka in i opinionsmatchen.