MED: De flyende statssekreterarna belyser svensk korruption

Av: Lennart Göranson
marknadspolitisk talesperson (MED)

Rörligheten bland de tjänstemän som står närmast regeringen har ökat påtagligt under den senaste tiden, så till den grad att elaka kommentarer om att ”råttorna lämnar det sjunkande skeppet” har förekommit i media. Under hösten har inte mindre än sex statssekreterare fått nya jobb.

Regeringens informella stöd kan spela in

Två av statssekreterarna har av regeringen utnämnts till generaldirektör och en till ambassadör. En har gått till en hög post vid FN, en till hovet och en har blivit chef för ett stort fackförbund. Även i de fall där regeringen inte har den formella utnämningsmakten är det högst troligt att regeringens informella stöd har spelat in.

Inget nyhet med strategiska placeringar

Att regeringar använder sig av utnämningsmakten för att placera ”sitt eget folk” på strategiska poster är ingen nyhet. Men av de totalt 17 utnämningar till generaldirektör som regeringen fattade beslut om under 2018 hade inte mindre än 12 en tidigare bakgrund från Regeringskansliet – inte alltid som närmast föregående men som en viktig del av meritförteckningen. Bilden är likartad när det gäller utnämningar till andra viktiga ämbeten, exempelvis som ambassadör, landshövding, de högsta domartjänsterna och myndighetschefer med annan titel än generaldirektör.

Att få ett toppjobb av regeringen uppfattas gärna som en belöning för visad lojalitet. Om lojaliteten förväntas stå sig även i den framtida rollen, hamnar vi i en situation med starka drag av nepotism. 

Det här är en praxis som är problematisk, till och med skadlig, av flera skäl.

Lojaliteten har sina risker

Att få ett toppjobb av regeringen uppfattas gärna som en belöning för visad lojalitet. Om lojaliteten förväntas stå sig även i den framtida rollen, hamnar vi i en situation med starka drag av nepotism. Chefsbytet på Försäkringskassan nyligen är ett skolexempel på hur en professionell hantering av ämbetet, med respekt för gällande regler och givna direktiv, väger lätt när generaldirektören inte längre ”har regeringens förtroende”. Det exempel som statuerades har helt säkert inneburit att andra verkschefer aktar sig för att inte göra som regeringen vill. Men den lojaliteten har sina risker, som Transportstyrelsens generaldirektör fick erfara när hon lät ”signaler från departementet” väga tyngre än gällande regelverk.

Kompetens ligger i följsamhet och förståelse

En annan risk handlar om att statsförvaltningens högsta poster kan komma att innehas av de personer som inte är de mest lämpade. En förvaltningsmyndighet har till uppgift att hantera ett regelverk som oftast är komplext och en verklighet som bäst förstås av den som har lång erfarenhet av det berörda området. Verksamheten i Regeringskansliet handlar mer om att skapa regler än att tillämpa dem. I arbetet med reformer är de politiska prioriteringarna ofta viktigare än sakskäl. Personens främsta kompetens ligger i följsamhet och förståelse för de politiska prioriteringarna, inte i verksamhetens behov och utveckling.

Sverige har en svag maktdelning

Den största faran med att utnämningsmakten används för att placera före detta departementstjänstemän som chefer för ämbetsverken handlar om skillnaderna i ”företagskultur”. Regeringskansliet är en politisk organisation, inte en del av rättsstaten. Montesquieus ideal för samhällets organisation har aldrig riktigt slagit igenom i Sverige. Vi har en svag maktdelning mellan den politiska ledningen, alltså regeringen, den som stiftar lagar, riksdagen och de som tillämpar lagarna, domstolar och myndigheter. I stället gäller den så kallade folksuveränitetsprincipen, som i praktiken ser all offentlig verksamhet som ett utflöde av den politiska makten.

Placeringen drabbar skattebetalare

Men det finns även i den svenska modellen korrektiv mot en alltför oinskränkt monokrati. Vi har regler mot ministerstyre som innebär att regeringens makt inte utövas av enskilda ministrar utan av regeringen i plenum och att regeringen inte får ingripa i myndighetsbeslut som avser enskilda ärenden och enskilda personer. Ett annat korrektiv är ämbetsmannatraditionen, som har sin grund i Axel Oxenstiernas reformering av statsförvaltningen. Till den traditionen hör strävan efter ”nit och redlighet”, myndighetsutövning på saklig grund och ett visst mått av självständighet mot regeringen.

När regeringen nu använder utnämningsmakten för att placera ut eller "rädda" sina lojala medarbetare belyser det svagheten i det svenska systemet. Utnämningsmakten missbrukas, korrumperas, vilket drabbar både de berörda myndigheterna och oss skattebetalare.

Utnämningsmakten måste reformeras

Missbruket av utnämningsmakten kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av de högsta tjänsterna.

• Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
• Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
• Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.