Låt inte bara arkivutredningen damma på kulturdepartementet, Liljestrand

Den 18 december 2019 överlämnades arkivutredningens betänkande ”Härifrån till evigheten” till dåvarande kulturministern Amanda Lind (MP). Bland utredningens förslag fanns bland annat ett erkännande av näringslivets, civilsamhällets och privatpersoners arkiv som en del av kulturarvet och ökat statsbidrag för enskilda arkivverksamheter.

Oändlig väntan

I dag, fyra år och två regeringar senare, tvingas vi konstatera att ingenting har hänt med utredningens förslag, trots att remissbehandlingen sedan länge är avslutad. Det enda besked som ges från kulturdepartementet är att ”beredning pågår”. Hur länge till ska vi behöva vänta?

Medan gräset gror dör kon, lyder ett gammalt talesätt. Överfört till arkivområdet betyder det att situationen börjar bli alltmer akut, framför allt när det gäller behovet av en uppdaterad och moderniserad arkivlagstiftning. Den nuvarande arkivlagen kom ursprungligen till redan 1990 och har under det dryga tredjedels sekel som gått sedan dess blivit alltmer föråldrad som följd av snabba samhällsförändringar. Arkivutredningens huvuduppdrag var att se över den svenska arkivlagen.

För Svenska arkivförbundet, riksorganisationen för den enskilda sektorns arkiv, det vill säga näringslivets, civilsamhällets och privatpersoners arkiv, innehöll utredningen flera avgörande förbättringar. Framför allt välkomnade vi portalparagrafen i den föreslagna nya arkivlagen som till skillnad från den nuvarande också erkänner de enskilda arkiven som en del av det nationella kulturarvet.

Nya utmaningar för kunskapsförsörjningen

Förslaget var en tydlig principiell markering av den mångfacetterade enskilda arkivsektorns stora betydelse för samhällets demokratiska och kulturella infrastruktur, men innebar inte att staten ställde några villkor på verksamheterna. Ansvaret skulle ligga kvar där det hör hemma; hos de enskilda arkivbildarnas medlemmar och ägare, föreningarna, stiftelserna och företagen. Statens uppgift skulle i stället vara stödjande genom rådgivning och vissa ekonomiska bidrag.

De redan tidigare resurssvaga arkivverksamheterna är utsatta för ett starkt förändringstryck.

Svenska arkivförbundet såg också fram emot ett förverkligande av utredningens förslag om att öka statens stöd till den enskilda arkivsektorn samt att införa ett nytt bidrag för att stimulera tillkomsten av fler regionala arkivcentrumbildningar, även om vi ansåg att de förslagna summorna är klart otillräckliga. Sist men inte minst såg vi förstås positivt på att förslagen skulle ge de enskilda arkivverksamheterna en tydligare rättsligt grund för deras behandling av personuppgifter.

Nu ligger alla dessa reformförslag i träda på kulturdepartementet sedan december 2019. Samtidigt har pandemin, den snabba digitala utvecklingen och kriget i Ukraina inneburit nya och omfattande utmaningar för samhällets informations- och kunskapsförsörjning. Fokus ligger i dag mer än tidigare på massdigitalisering, säkerhetsfrågor och undanförande av kulturarvssamlingar i händelse av kris och krig. Sedan tidigare ställer de snabba teknik- och globaliseringsprocesserna de enskilda arkiven inför stora utmaningar.

”Fortsatt tystnad”

De redan tidigare resurssvaga arkivverksamheterna är utsatta för ett starkt förändringstryck. Detta samtidigt som deras roll som bevarare av källor för förståelse av vår dåtid och vår samtid, och som bas för diskussioner om vår framtid kanske aldrig har varit viktigare. Men från regeringen och det ansvariga statsrådet möter vi tyvärr en fortsatt tystnad.

Vi förväntar oss därför att kulturminister Parisa Liljestrand (M) nu tar de nödvändiga initiativen för att arkivutredningens förslag äntligen ska kunna omsättas i politiska beslut som ger den enskilda arkivsektorn och hela Arkivsverige bättre förutsättningar att fullgöra sina samhällsviktiga uppgifter.