Den socialdemokratiska arrogansen skadar samhällsdebatten

Magdalena Andersson talar numera med stort tillgjort självförtroende, större än när hon var statsminister.

Det är inte svårt att förstå varför. Hon är trots allt ledare för ett parti som alltid haft något av ett messiaskomplex. Men framför allt går det opinionsmässigt väldigt bra för både henne och Socialdemokraterna. Beklagligt nog verkar dock den nyvunna folkliga populariteten ha gett partiets företrädare mod att utrycka sig gränslöst illa om politiska motståndare. De för stunden höga opinionssiffrorna verkar ha lett till historiskt låg retorik.

En sund demokrati mår bra av en lagom portion hårdhet i den politiska debatten. Förslag måste både kunna kritiseras och hånas. Men när Socialdemokraternas partiledare i en tv-intervju här om dagen oemotsagd deklarerar att regeringspartiernas politik går ut på ”att man vill öka motsättningarna i Sverige, man vill öka splittringen” bidrar det endast till mer polarisering. Sakargumenten får ge vika när okvädningsorden måste få plats bland talepunkterna.

Finns fog till viss kritik

Visst finns det fog för kritik mot delar av den politik som regeringen för. Även jag ser exempelvis risker med förslagen om visitationszoner och ökad kameraövervakning. Men, som justitieminister Gunnar Strömmer utrycker det, är det också ”en avvägning mellan olika väldigt legitima intressen”.

Varje människas rätt till sin personliga integritet måste värnas samtidigt som den tilltagande kriminaliteten behöver stävjas. Den ärliga och öppna diskussionen om den balansgången tycks dock vara mer levande inom Moderaterna än i den offentliga debatten där oppositionen i stället håller fast vid absurda jämförelser med totalitära stater – trots att lagförslagen bara harmoniserar oss med våra grannländer.

Ohederligheten saknar gränser

Alla på den politiska spelplanen har ett ansvar för hur samhällsdebatten upplevs och tolkas av väljarna.

I verkligheten har Moderaternas position naturligtvis inte förändrats en millimeter, kritiken mot lotteriundantaget har alltid funnits i partiet. Dessutom finns det inte ens ett beslut eller klar hänvisning till hur direktiven för utredningen ska se ut. Inte heller det hindrar socialdemokratiska tyckare att ropa ”totalitarism”.

Utarmar begreppet

När varje initiativ till utredningar om ny lagstiftning målas upp som det första steget mot autokrati utarmas begreppet på ett direkt skadligt sätt. Vår nuvarande regering är hängiven den liberala demokratin, vill stärka grundlagsskyddet och har en justitieminister som grundat Centrum för rättvisa. Om det kan kallas, som Aftonbladets ledarsida gör, att ”Ulf Kristersson reser i demokratins utmarker”, kan man undra vilken vokabulär som finns kvar att använda den dag verkligt antidemokratiska krafter får fotfäste.

Alla har ansvar

Alla på den politiska spelplanen har ett ansvar för hur samhällsdebatten upplevs och tolkas av väljarna. Det är fullt möjligt för alla på den politiska skalan att piska upp en ilska i de egna leden och bidra till polariseringen, men på sikt försvagar det bara det demokratiska samtalet och tilliten mellan väljarna och makten. Just nu tycks det inte beröra Socialdemokraterna nämnvärt: regeringen ska svartmålas, kosta vad det kosta vill.

Det finns ett annat alternativ. Oppositionen skulle kunna välja att agera som högerpartierna gjorde under den förra mandatperioden: i sak kritisera regeringspolitiken, driva regeringen framför sig när det går för långsamt och söka samarbeten på hela det politiska spektrumet. På det viset värnas det demokratiska samtalet, samtidigt som regeringen får den kritik som den förtjänar.