Den gröna omställningen hotar den samiska kulturen

Mitt i den gröna diskussionen om en hållbar framtid slås jag av tanken:

Hur kommer det sig att allt som följer i spåren av en hållbar framtid hotar mina renars möjligheter till ett naturligt cirkulärt bete? Renhjordar som följer årstidernas växlingar. Renhjordar som följer tusenåriga flyttvägar mellan årstidsbetena. Med tiden fick renhjordarna sällskap av människor som jagade för föda och kläder. Detta var grunden för vad som utvecklades till dagens renskötsel och den samiska kulturen.

Renskötare i symbios med naturen

Att vara renskötare innebär att man ska vårda och skydda sin egendom. Att skydda renen från rovdjursangrepp, att flytta jorden till existerande beten och att leva och verka i nära relation med sin renhjord tillsammans med familjemedlemmar och släkt har alltid varit renskötarens liv.

Medan Sveriges samebyar slåss för möjlighet till cirkulärt hållbart nyttjande av våra marker fortsätter olika exploatörer att göra anspråk på renens land.

Att leva i symbios med naturen, att inte överkonsumera naturresurser, är självklarheter för oss. Det utgör också grunden för vår kultur och livsstil. Dagens renskötsel producerar förstklassigt livsmedel opåverkat av läkemedel och tillväxthormoner, med mera.

Medan Sveriges samebyar slåss för möjligheten till cirkulärt hållbart nyttjande av våra marker fortsätter olika exploatörer att göra anspråk på renens land. Medan renens marker krymper och fragmenteras ska fler och fler intressen som industri, ökad turism, friluftsliv, heliski, skotertrafik med mera trängas på de kvarvarande markerna.

För att ytterligare omöjliggöra förutsättningarna för en hållbar renskötsel så ska rennäringen fungera som rovdjursfoderproducent, detta utan möjlighet att påverka förvaltningen eller ersättningen för de skador som vi drabbas av.

Utveckling utan tanke på urfolk

När jag läser om utvecklingsplanerna för norra Sverige hittar jag inte ett ord om Sveriges urfolk eller en naturbetande renskötsel. Vad som i dag sker i Sverige skiljer sig inte alls från vad som sker på andra urfolks territorier, exempelvis i Brasilien där regnskogarna skövlas till förmån för ett modernt jordbruk. Att skapa monokulturer verkar vara det som gäller. Detta sker gärna på bekostnad av biologisk mångfald, urfolkskulturer och koldioxidabsorberande gröna skogar.

Kamp för grön rättvisa

Det är med stor förundran jag inser att Sverige indirekt stödjer regimer som till exempel Bolsonaros Brasilen. Världssamvetet Sverige har inte heller ratificerat ILO-konventionen 169 till stöd för urfolk och stamfolk runt om i världen, vilkas kamp är en kamp för grön rättvisa. Urfolkskulturer är en del av planetens mångfald, till skillnad från tillväxttänkande industrikulturer där framgång mäts i BNP och monokulturer och likriktning tycks vara det rådande mantrat.

Norra Sverige har blivit EU:s råvarubod och den gröna omställningen hotar mitt liv, min kultur och mitt samhälle. När staten har investerat miljarder i framställning av koldioxidfritt stål, hur ska vi då kunna stoppa ytterligare järnmalmsgruvor? Den gröna omställningen medför ökat behov av koppar lavinartat, kopparmalm finns i renens land. Jag läser i Dagens industri att Northvolt planerar för utvinning av kobolt, det finns tydligen intressanta fyndigheter i Sápmi.

Behovet av el kommer att växa. Var ska den produceras, vilken älv ska offras? Varför pratar inte beslutsfattarna om detta?

För mig är dessa sanningar en självklarhet. Som förbundsordförande för Sámiid Riikkasearvi kommer jag att präglas av min historia, vårt arv och naturligtvis arbeta för att vi i framtiden ska ha en rättvis grön omställning, där samebyarnas röst väger lika tungt som börsbolagens.