”När visionen är uppnådd behövs inte förbundet mer”

”Anhöriga erbjuds individuellt, flexibelt och likvärdigt stöd av god kvalitet oavsett bostadsort.” Så lyder visionen för Anhörigas riksförbund sedan extrakongressen tidigare i år. När den är uppnådd kommer förbundet inte längre att behövas. Låt mig förklara varför.

Stöd dras in

Precis som de flesta visioner är den här en utmaning, fast den egentligen inte borde vara det. Den borde vara en självklarhet redan i dag med utgångspunkt i Socialtjänstlagen som anger att kommunerna ska ge stöd till anhöriga.

I dag går alldeles för mycket av anhörigas energi åt till att vara spindeln i nätet.

Men skillnaderna är tyvärr stora över landet. Dessutom ser vi att det dras ner på stödet till anhöriga. Det har skett under pandemin, när många av de verksamheter som i vanliga fall ger anhöriga avlastning har dragits ner eller helt enkelt dragits in. Men det är inte bara under dessa exceptionella förhållanden som nedskärningar sker. Många kommuner har dragit ner eller dragit in tjänster som anhörigkonsulenter eller motsvarande, ibland med den vilseledande motiveringen att ”alla” ska ge stöd till anhöriga. Men ska kvaliteten kunna upprätthållas behövs det medarbetare med djupa kunskaper på området som kan stimulera till utveckling, och det behöver finnas tjänstepersoner för anhöriga att vända sig till som inte är en del av den verksamhet den närstående finns i.

Individuellt och likvärdigt

Det är en del av det individuella att se att den anhörige inte bara är ett bihang till den närstående utan har egna behov och intressen som behöver tas på allvar. Ett individuellt stöd tar därför avstamp i vad just den anhörige behöver för att klara av situationen, inte i något standardpaket som kommunen råkar ha. En samtalsgrupp en onsdag i månaden klockan 14 passar inte alla. Stödet måste alltså vara både individuellt och flexibelt så att det kan anpassas efter behov och över tid.

Ett likvärdigt stöd borde också vara självklart. Det är inte acceptabelt att en insats som avlösning ser så olika ut i kommunerna. Det skiljer sig i fråga om vilken tid man kan få, vilka skäl som anses godtagbara och om man får betala för avlösningen eller inte och hur mycket det kostar i förekommande fall. Det är uppenbart inte likvärdigt.

Har vi råd att låta bli?

Ett anhörigstöd som lever upp till visionen ställer frågan: Vad behöver du för att din situation som anhörig ska vara hanterbar, och din hälsa, ekonomi eller livskvalitet inte ska drabbas? Har vi råd med det, kanske någon makthavare undrar. Men då måste motfrågan ställas: Har vi råd att låta bli? Anhörigas insatser kommer att behövas också i framtiden. Som det ser ut kommer behoven till och med sannolikt att öka. Även om grunden alltid måste vara frivillighet kommer fler att kunna och vilja bidra om de känner sig trygga med att de kan få bra stöd. Vi har inte råd att låta fler drabbas av sämre hälsa, usel ekonomi och begränsad livskvalitet.

Gör visionen till verklighet

Arbetet med att ta fram en nationell anhörigstrategi har startat. Den borde ta till sig den här visionen. Med den utgångspunkten kan sedan strategierna tas fram som leder dit. Grundbulten är alltid frivilligheten. Sedan handlar det exempelvis om kommunernas flexibilitet, hälso- och sjukvårdens ansvar, socialförsäkringssystemet, arbetsmarknadens parters delaktighet. Och inte minst handlar det om att kunskapen om anhörigas situation och villkor måste bli bättre och om att alla aktörer med betydelse för anhörigas situation börjar samordna sig. I dag går alldeles för mycket av anhörigas energi åt till att vara spindeln i nätet.

Vi har nu en viktig uppgift framför oss i förbundet att tillsammans arbeta för att vår vision ska bli verklighet.