Förskola från ett års ålder fungerar inte för alla

”Men varför skaffa barn om du ändå inte vill vara med dem” är en onödig kommentar. Tongångarna i den familjepolitiska debatten har gått höga den senaste veckan. När vi borde diskutera hur familjepolitiken ska förändras för att passa alla barn och alla familjer, så har vi i stället hamnat i ett läge där vi diskuterar olika val. Polariseringen har därmed ökat och fokus har hamnat fel. Det måste vi ändra på.

Stoppa skyttegravskriget

I stället för ett skyttegravskrig mellan olika alternativ, så behöver vi en diskussion kring familjepolitikens utformning. En förskoleplats kostar i dag cirka 12 000 kronor per barn och månad och föräldrar betalar bara en bråkdel, resten tas från vår gemensamma skattekaka. Därför måste självklart alla få ha en åsikt om hur pengarna används. 

Öppna förskolan ska också vara specifikt för hemmabarn och har man redan förskola till sina barn, så ska inte öppen förskola vara ett alternativ. 

Familjepolitikens utformning ser olika ut i olika kommuner, speciellt när det gäller hur mycket tid föräldralediga får till sina barn, eftersom det enda som är lagstadgat är att föräldrar ska erbjudas 15 timmar i veckan. Kommuner har olika ekonomi och gör olika prioriteringar och vissa kommuner erbjuder mer tid än de lagstadgade. Ändå är det inte ovanligt att föräldrar som har mer än 15 timmar, ja ända upp till 30 timmar, vill ha heltid i 40–60 timmar i stället.

De som arbetar heltid får ju så många timmar och då blir det rättvisesnöret de föräldralediga går efter. Det kan lätt ge en känsla hos de som valt annorlunda och har sina barn hemma, att ”mycket vill ha mer” – och då riskerar den stora släggan att åka fram: ”Men varför skaffa barn om man inte vill vara med dem”, eller andra onödiga kommentarer som gör att fokus hamnar fel. 

”Massiv förskolepropaganda”

Dessa kommentarer blir direkt kontraproduktiva då allt plötsligt kommer att handla om skuldbeläggning av olika val, i stället för att handla om var gränserna för välfärdsuppdraget ska gå. Varför ska vi subventionera ett bortlämnande av barn från vår gemensamma skattekaka, samtidigt som de som faktiskt utför ett arbete och tar hand om sina egna barn, får noll kronor i subventioner?

Livet går sina egna vägar och vi är olika, våra barn är olika och då väljer vi självklart olika. Sedan har vi en extremt ekonomiskt styrande familjepolitik i vårt land, i kombination med en massiv förskolepropaganda – vilket gör att en majoritet ”väljer” standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. En lösning som fungerar utmärkt för många, men inte för alla. Därför borde de familjepolitiska diskussionerna i stället handla om hur föräldrar lättare ska få ihop livspusslet under småbarnsåren och hur man minskar de negativa sidoeffekterna av olika val.

Öka valfriheten i familjepolitiken

Förändringar som skulle kunna göras i familjepolitiken för att öka valfriheten är:

• rätt tjänstledighet för hemmaomsorg tills barnet är tre år, med anställningen och den sjukpenninggrundade inkomsten, SGI:n, tryggad.
• rätt att gå ner i arbetstid till 50 procent, för båda föräldrarna tills barnet fyllt tre år, med SGI:n skyddad.
• en möjlighet för den som arbetar utanför hemmet, att skriva över upp till 50 procent av pensionen på den som är hemma.

Fler öppna förskolor

Vi behöver också fler öppna förskolor i alla kommuner, som erbjuder riktad verksamhet till barn över ett år. I dag erbjuder många enbart verksamhet för små barn under året. Öppna förskolan ska också vara specifikt för hemmabarn och har man redan förskola till sina barn, så ska inte öppen förskola vara ett alternativ. Den öppna förskolan kan också bli ett viktigt integrationsverktyg för föräldrar som behöver lära sig svenska språket och som behöver komma in i samhället.

I öppna förskolans verksamhet kan svenska språket tränas in genom att föräldrar och barn sjunger, ramsar och lyssnar till sagor tillsammans, under vägledning av utbildad personal och föräldrar kan bygga nätverk med andra föräldrar för att lättare komma in i samhället.

Diskutera inte andra föräldrars val

Sedan måste alla föräldrar – oavsett vilket barnomsorgsalternativ man valt – se till att sänka garden lite. Lev och låt leva. Vi är olika, så vi väljer olika. Vi ska inte diskutera olika val som föräldrar gör, utan vi ska diskutera familjepolitikens utformning och hur skattepengar ska användas på ett mer rättvist sätt, så att alla barns behov tillgodoses.