Siffror från Vårdkompetensrådet visade för några år sedan att mer än var tredje specialist i allmänmedicin har övergivit primärvården. De senaste årens satsningar på ”Nära vård” har inte lyckats ändra detta. Undersökningar bland ST-läkare som gjorts i Östergötland och Stockholm visar att så många som en tredjedel av de framtida allmänläkarna redan under sin utbildningstid känner att de inte vill jobba kvar på sin vårdcentral när de blir klara.

Regionerna har genom åren haft olika idéer för att lösa krisen i primärvården. Det har handlat om hyrläkarstopp, uppgiftsväxling och närakuter. Inget av dem har fungerat. De senaste åren har en ny strategi att hantera läkarbristen dykt upp. Många regioner vill reservera möjligheten att lista sig på en namngiven läkare för vissa patientgrupper. Tanken är att man ska ge förtur till personer som man tror har extra stort behov av en fast läkarkontakt, såsom multisjuka, personer över 75 år eller långtidssjukskrivna.

Allmänläkarna måste bli fler 

De invånare som inte faller inom de utvalda grupperna får fortsätta vara listade på vårdcentralen men mest träffa sjuksköterskor och vikarier. Bortsett från att det inte är lätt att avgöra vem som har störst behov av en fast läkarkontakt, finns en påtaglig risk att arbetet med endast sådana patienter blir så tungt, så att läkarflykten fortgår och att man därmed försätter sig i en ännu värre situation.

Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara kris i primärvården.

Region Stockholm tog nyligen fram en handlingsplan för fast läkarkontakt, som innehåller en del bra åtgärder som ökade resurser och fler ST-läkare, men som saknar annat än fluffiga skrivningar avseende arbetsmiljö och arbetsbelastning, och där tågordningen för de olika insatserna är högst oklar. Tyvärr räcker det ju inte att utbilda fler, så länge det är ännu fler som slutar.

Allmänläkarna måste alltså bli fler. Om det finns stor koncensus och de flesta regioner har börjat utbilda fler ST-läkare i allmänmedicin. Men för att lyckas med bemanningen är det nödvändigt att vi också agerar utifrån kunskapen att det är arbetsbelastningen som gör att det är så svårt att rekrytera allmänläkare. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara kris i primärvården.

Gör som i Borgholm 

Vårdcentraler som lyckats gå från svår underbemanning till god bemanning har det gemensamt att de ”skyddat” sina läkare från överbelastning. När Åke Åkesson i Borgholm förvandlade en krisande enhet på Öland till en blomstrande verksamhet inleddes arbetet med att varje läkare fick max 1 000 personer på sin lista. Plötsligt blev det lättare att rekrytera! Den goda bemanningen som blev resultatet var en förutsättning för alla de förbättringar som därefter gjort vårdcentralen känd.

För att få rätsida på hela Sveriges primärvård behöver alltså hela landet göra som i Borgholm – börja med att förbättra arbetsmiljön. Redan nu behöver hela befolkningen delas in i ”listor” med maxantalet 1 100 per lista, vilket är Socialstyrelsens norm, och detta trots att det fattas läkare! Då kommer runt halva befolkningen kunna få en fast läkare direkt. Resterade hamnar på en lista utan fast läkare, där listan till en början måste skötas av vikarier och hyrläkare, tills nya specialister tillkommer. Kanske behöver man starta särskilda hyrläkarcentraler, så att arbetet med de vakanta listorna inte landar på redan fullistade allmänläkare. Kanske måste man låta andra specialister än allmänläkare ta hand om vissa listor under en övergångsperiod.

Svårt att lösa ett problem som döljs 

För invånarna innebär det i genomförandeögonblicket inte så stor förändring. I stället för att som i dag vara listad på en vårdcentral utan doktor, blir man listad på en doktor som inte finns. Skillnaden är dock att med mitt förslag får de fasta läkarna rimlig arbetsbörda och kommer jobba kvar, samtidigt som nya utbildas. Det skulle kunna innebära att läkarbristen och hyrläkarberoendet är borta inom 5 år. Om vi i stället fortsätter som idag, kommer läkarflykten fortskrida utan hopp om att det inom överskådlig tid kommer bli bättre.

Med ”vakanta listor” blir det också tydligt för både tjänstemän och politiker hur tillgången på allmänläkare ser ut och vad man behöver göra. Det är nämligen väldigt svårt att lösa ett problem som man gör allt man kan för att dölja.