Myndighet ger 50 miljoner till högriskprojekt

FRAMTIDEN. När SSAB, Vattenfall och LKAB går samman för att göra stålindustrin koldioxidfri är det statens plikt att hjälpa till. Det säger Erik Brandsma, generaldirektör för Energimyndigheten som har beslutat om ett mångmiljonbidrag till de tre företagens långsiktiga högriskprojekt.

"Staten och kapitalet satsar på samma båt." Så skriver Energimyndighetens generaldirektör Erik Brandsma på twitter om myndighetens beslut att skjuta till 54 miljoner kronor till det fyraåriga forskningsprojekt som SSAB, LKAB och Vattenfall har tagit initiativ till, företagen satsar 45 miljoner kronor. Det ska dock påpekas att två av företagen, LKAB och Vattenfall, är statliga.  

Målet, en koldioxidfri järn- och stålindustri genom att ersätta kol med vätgas som reduktion, kommer inte att bli lätt eller självklart att nå. Tidsperspektivet sträcker sig över ett par decennier, år 2035 ska det stå klart att modellen håller – om allt löper på som det är tänkt.

– Det är ett högriskprojekt, det är långsiktigt, det kräver mycket forskning. Men det har potential, säger Erik Brandsma till Altinget.

Sverige har viljan

Och är det något land som ska klara av det, så är det just Sverige. Det menar Martin Pei, teknisk direktör på SSAB och projektledare.

– Vi har de tekniska förutsättningarna. Vi har kompetensen. Vi har också en vilja som når längre än i andra länder, säger han till Altinget.

När järn- och stålindustrin i andra länder försöker minska sina fossila utsläpp ligger fokus i regel på utsläppen från kraft- och elproduktionen, enligt Martin Pei. Medan Sverige har en unik situation med en extremt hög andel förnybar elproduktion.

– Man lägger krutet där det är lättast att komma fram. Svensk stål- och järnproduktion har redan de lägsta koldioxidutsläppen i världen. För att minska utsläppen ytterligare krävs ett teknikgenombrott, säger Martin Pei.

Energimyndigheten lyssnar på företagen

Företagens tro på projektet har haft en stor betydelse när Energimyndigheten har fattat beslut att gå in med såpass många miljoner, enligt Brandsma.

– De är beredda att stoppa in mycket pengar i det här, säger han.

Det är de tre företagen som driver forskningsprojektet, men det kommer att krävas att staten följer med hela vägen. Inte bara under de kommande fyra åren. Det har bolagen varit tydliga med sedan initiativet presenterades för snart ett år sedan.

– Ska man driva en sådan här utveckling krävs stora resurser, mycket och helhjärtat stöd. Det är mycket viktigt att det här är långsiktigt. Vi behöver bygga upp kompetens i landet, och vi behöver kunna bedriva forskningsarbete med kontinuitet, säger Martin Pei.

Inte bara klimatneutralt stål

Det är också ett forsknings- och utvecklingsprojekt som inte bara berör landets järn- och stålindustri, inte minst påverkar det landets energisystem då det kommer att kräva stora mängder el. Men resultaten kring produktion, hantering och lagring av vätgas kan också komma till nytta för andra sektorer, som transporter och kemiindustrin.

En del av forskningsprojektet – Systemintegration, omställningsvägar och styrmedelsstrategier – berör det som inte är direkt inom-industriellt, utan är samhällsinriktat. Där deltar bland andra Lunds universitet och Stockholm Environment Institute, SEI.

– Kommer det här på plats, innebär det ett stort teknikskifte. Det kommer in och påverkar massor av olika delar av samhället. Men ska man klara det stora språnget, krävs det också att man tittar på hur man kan få stöd i politiken i den här långa processen, säger Kristian Skånberg vid SEI till Altinget och fortsätter:

– Det är inte bara ett sätt att få fram klimatneutralt stål. Det är en samhällsfråga.

SEI:s roll är att bena i det politiska. När stat, näringsliv och akademi går samman uppstår vad Skånberg kallar "ganska delikata politiska processer".

Jämför med ekogrönsaker

Skatter och annan reglering kan vara avgörande om projektet lyckas eller ej. Det handlar också om att skapa acceptans i samhället, enligt Martin Pei som gör en jämförelse med ekoodlade grönsaker.

– Övergångsprocessen kan innebära högre produktionskostnader. Om det finns intresse och stöd för stål som producerat med hållbar teknik, och att betala för ökade kostnader, kan vara avgörande, säger han.

Att använda vätgas vid järnframställning fungerar teoretiskt, det vet man redan i dag. Men om tekniken ska vara redo att sjösättas i full skala år 2035 kräver en rad nya lösningar.

– Den stora skala som vi behöver ersätta masugnen för järnframställning innebär en hel del tekniska utmaningar. Det är mycket nytt som måste testas. Konceptet ska fungera tekniskt, men också ekonomiskt, säger Martin Pei.

Andra får jobba med CCS

Från statens och politikens håll har man valt väg. Sverige ska inte göra någon stor satsning på geologisk koldioxidlagring (Carbon Capture Storage, CCS).

– Det är ett antal länder som jobbar aktivt med CCS. Vi ska följa det noggrant och plocka upp det som passar oss, men vi ska inte försöka konkurrera, det är andra som har mycket större incitament att lyckas.  Det är klokare att följa det, säger Erik Brandsma.

Vad gäller användningen av vätgas finns det många som tittar på det vad gäller transporter, men inte något ledande initiativ inom järn- och stålindustrin, enligt Brandsma.

SSAB har under en längre tid undersökt CCS-tekniken och möjligheten att lagra under Östersjön, enligt Martin Pei.

– Vi är engagerade, men det är inte det som är den framtida lösningen. CCS löser inte problemen, det kommer inte åt grundorsaken, säger han.

Forrige artikel Oklarheter när EU-länder enades om framtida utsläpp Oklarheter när EU-länder enades om framtida utsläpp Næste artikel Så drar industribolagen in miljarder på EU:s utsläppshandel Så drar industribolagen in miljarder på EU:s utsläppshandel