"Konsumtionen en nyckelfråga för klimatet"

DEBATT. Den tid är förbi då ekonomin kunde drivas framåt med hjälp av livsstilar som bryter ned mer än de bygger upp. Frågan är vilket parti som vågar driva frågan om vår konsumtion och dess klimatpåverkan i valrörelsen, skriver Anders Wijkman.

Av: Anders Wijkman
ordförande i Romklubben, ordförande Climate-KIC

Denna vecka är det två år sedan klimatkonferensen i Paris. Återigen möts regeringschefer, industriledare, civila samhället och klimatforskare, denna gång på inbjudan av president Macron. Han vill se till att löftena från december år 2015 följs upp och skärpa takten i minskningen av utsläppen av växthusgaser.

De allra flesta länder har varit påfallande passiva sedan 2015. Världen är på väg mot 3 till 4 graders uppvärmning om inte åtgärdsprogrammen kraftigt skärps. Många initiativ har väckts i Paris. Det mesta handlar om förslag inom den privata sektorn. Gates Foundation ökar insatserna bland små jordbrukare i Afrika. Hewlett Foundation sätter av 600 miljoner dollar på fem år för olika klimatinitiativ. Världsbanken stoppar lån till nya kolkraftverk från 2019, ett beslut som kan få stor betydelse.

Vi har en elefant i rummet

Alla dessa initiativ är lovvärda. Ändå är det något som saknas. En elefant i rummet som få talar om. Jag tänker på vår livsstil och våra konsumtionsvanor. Statistiken kring växthusgaser är uppbyggd kring de fysiska utsläppen i varje medlemsland av FN. Mätt på detta sätt har till exempel Sveriges utsläpp minskat med dryga 20 procent sedan basåret år 1990.

Samtidigt har ekonomin vuxit med över 70 procent. Därför kan både Löfven – och före honom Reinfeldt – skryta med att Sverige brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan. Ett budskap alla vill höra.

Men granskar man utvecklingen inser man att om vi inkluderar de indirekta utsläppen från importen av varor och våra flygresor utomlands så har våra utsläpp istället ökat. Vi ligger på mellan 10 och 11 ton per capita. Alltmedan det vi redovisar till FN – de fysiska utsläppen i landet – ligger på cirka 6 ton per capita.

Sverige har outsourcat utsläppen

En orsak till att utsläppen redovisas som de gör är att statistiken över konsumtionsutsläppen har stora brister. Vidare hävdas det att när alla länder skärpt sin politik till ungefär samma kravnivå så spelar det ingen roll hur utsläppen mäts. Men det är långt kvar till denna situation. Och faktum är att
länder som Sverige blivit av med stora volymer utsläpp genom outsourcing och att varorna inte längre tillverkas i landet. Utsläppen från utländska flygresor har därtill ökat med mer än 60 procent sedan 1990.

Enligt den nyligen antagna klimatlagen ska Sverige ha nått netto-noll i klimatpåverkan senast år 2045. Ett ambitiöst mål. Men även detta mål lider av bristen att konsumtionen och flygresorna inte är med i beräkningen. Om vi inte gör något åt detta blir vår situation alltmera schizofren. Vi lever privat med stora – kanske ökande – fotavtryck men redovisar samtidigt att de fysiska utsläppen i landet går mot noll.

Den enorma ojämlikheten

Ytterligare en aspekt på konsumtionsutsläppen har att göra med den stora skillnaden mellan olika inkomstgrupper. Beräkningar av den franske forskaren Piketty visar att de 10 procent högsta inkomsttagarna i världen svarar för mer än 50 procent av utsläppen. För den grupp som tjänar allra mest är kontrasten än tydligare. Den procent amerikaner som har högst inkomster i landet – cirka 3 miljoner – har utsläpp på i snitt 318 ton per capita. Det gör att denna lilla grupp människor – 0,03 procent av världens befolkning – svarar för 2-3 procent av all världens klimatpåverkan.

För att klara klimatmålen från Paris behöver genomsnittet om några decennier ligga runt 1 ton per capita. Tala om ojämlikhet.

BNP-måttet leder oss fel

Hur vi än vänder oss blir det orimligt att inte på allvar ta itu med utsläppen från vår privata konsumtion. Den transformation av samhället som behövs kan inte förenas med skyhöga utsläpp bland den ekonomiska eliten. Den tiden är över då ekonomin kunde drivas framåt med hjälp av livsstilar som bryter ned mer än de bygger upp.

Problemet är just detta: att den ekonomiska utvecklingen fortsatt redovisas genom ett slarvigt mått som tillväxt i BNP. Den döljer att vissa delar utvecklingen är oekonomisk. Tydliga exempel är konsumtion som förorenar atmosfären, bidrar till utfiskningen eller till skövlingen av
tropiska skogar.

Vilket parti vågar?

Hela frågan om konsumtionen och dess klimatpåverkan är en fråga som få vill ta i. Elefanten i rummet. Det skall bli intressant att se vilka av partierna som vågar driva frågan i valet?

Forrige artikel Agenda 2030: Agenda 2030: "Sverige är inte bäst i klassen" Næste artikel "Misslyckande för ålen succé för kraftbolagen"
  • Rapportera

    Lars Cornell

    Kapitalförstörelse utan nytta.

    Varför Anders Wijkman, talar du aldrig om den stora nytta vi har av mer koldioxid?

    - Man kan ha identifierat ett problem utan att ha lösningen. ... och vi kan inte göra oss av med fossilt bränsle om vi inte har nån ersättning till ungefär samma pris. Tyvärr har vi inte det. Så nu står vi bara och slirar.
    - Alla vet att de snackar skit när de säger tex att de vill komma nära 1,5 graders temperaturhöjning. Om mindre än fyra år måste världens användning av fossilt bränsle upphöra. Lycka till! Det kommer aldrig att hända, det är uteslutet! Man skickar ut orealistiska budskap.
    / Björn Lomborg i en intervju i SvD.

    Vad väntar oss, uppvärmning eller avkylning? Det är det ingen som vet.

  • Rapportera

    Åsa Johansson

    Generationsmålet bortglömt?

    Det är ju konstigt att man tillåter en sådan redovisning av utsläppen i Sverige som du beskriver Anders när det finns en nationell överenskommelse om det så kallade generationsmålet som säger att man inte får lösa det egna landets miljöproblem genom att exportera dem.

  • Rapportera

    Erik Ekholm

    Riksdagen kan inte lösa klimatkrisen

    Jag avundas lite de svenskar som har en så trygg och välordnad tillvaro att de ser klimatkrisen som det största hotet för framtiden.

    Vad riksdagsvalet anbelangar bör frågans obestridliga tyngd multipliceras med den pytteandel av jordens klimatutsläpp som riksdagen rimligen kan påverka, vilket är mindre än Sveriges totala utsläpp som redan är på promillenivå.

    Som Anders skriver betyder konsumtionen mycket, men det styrs av personliga val som det skulle krävas drakoniska åtgärder för politiken att radikalt ändra på. Vi betalar redan världens högsta CO2-skatt. Om svenskar ensidigt ska straffbeskattas driver man bara produktiva människor och jobb ur landet, för en klimateffekt som inte kommer att vara mätbar.

    Gärna global CO2-skatt, global barnbegränsning, global flygransonering - det är på den nivån det gör nytta, vad riksdagen beslutar är en droppe i havet.

  • Rapportera

    Bo Nyström

    Efterlyser en helhetssyn

    I klimatpolitikens heliga namn skövlar vi nu skogar för att elda upp dem, vilket bl a bidrar till en fortsatt utarmning av biotoper med deras växter, djur och svampar. Hur kan sådan verksamhet kallas miljövänlig?

    Visst måste konsumtionen ner rejält, liksom BNP. Men för att det ska kunna ske måste vi få till stånd helt andra styrmedel än de dagens makthavare diskuterar. Sverige måste bli ett föredöme. Vi måste skapa 1) en statlig lönepolitik som utjämnar inkomstskillnaderna och sänker medelinkomsten, 2) en statlig planekonomi som hushållar med naturen och dess resurser, 3) en befolkningspolitik som leder till en rejäl folkminskning, genom t ex slopade flerbarnstillägg och inkomstrelaterade barnbidrag. Vi blir inte lyckligare och värden blir inte bättre av den folkökning som makthavarna driver på för att öka BNP.

    I stället för att bara se uppvärmningen som det enda problemet måste vi sträva efter en helhetssyn som även innefattar demokratibristen, orättvisorna och exploateringen av naturen.

  • Rapportera

    Lars Cornell

    Koldioxid från kol eller ved saknar betydelse under 100 år.

    Det är intressanta åsikter du tar upp Bo Nyström. Behovet av helhetssyn håller jag med om, men jag har invändningar på alla tre punkterna.

    2) "en statlig planekonomi som hushållar med naturen och dess resurser"
    Men planekonomi fungerar inte så. I planekonomi skall alla göra samma misstag samtidigt. Alla historiska exempel från Lenin till Mao och Castro visar på det motsatta. Det är marknadsekonomi och demokrati som är den största garanten för ansvarsfull användning av jordens resurser.

    3) "En befolkningspolitik som leder till en rejäl folkminskning."
    Jag håller med. Där var Kina och Mao framgångsrika föredömen.
    Nuvarande folksrömmar beror på ohejdad befolkningsökning bland annat länder som Mali, Syrien och Somalia.

    4) "I stället för att bara se uppvärmningen som det enda problemet ..."
    Den svaga uppvärmning som sker är inte ett problem utan fördel och en möjlighet för jordens befolkning.

  • Rapportera

    Mårten Thorslund · Miljövetare och grundare av Matsvinnet.se

    Till Lars Cornell

    Vilken värld lever du i? Du talar om nyttan av mer koldioxid och ger en referens till Björn Lomborg som plötsligt blev helt logisk, bara tråkigt att konstatera. Den mannen är bara bra på en sak, men ganska effektiv på det, att förvränga verkligen för att passa hans agenda.