Regeringen har vid olika tillfällen aviserat att den avser att tackla frågan om en ny skogspolitik genom en ny skogspolitisk utredning. Jag har själv förordat en sådan med syfte att utveckla skogspolitiken till något relevant, men det är mycket som talar för att regeringen eftersträvar att konservera gårdagens skogsbruk i stället för att utveckla skogspolitiken.

De två skogspolitiska fronterna

Något förenklat kan man säga att det i dag finns två läger i debatten om skogspolitiken. I realiteten finns det naturligtvis schatteringar.

Ena lägret hävdar att skogsnäringen bidrar med de största nettoexportintäkterna som räddar vår välfärd, bidrar till att lösa klimatfrågan genom ökad produktion av virkesvolymer som ger ökad kolinlagring i både skog och långlivade produkter och substitution av fossila produkter, att vi har ett av världens mest hållbara skogsbruk och att skogen är avgörande för att hålla sysselsättning och landsbygden vid liv, att EU och staten styr för mycket av skogsbruket, att frivillighet kommer att lösa alla problem i skogsbruket, etcetera.

Det andra lägret hävdar att förädlingsvärdet är mycket mer intressant än exportinkomster, att skogen är viktig för klimatet genom ökad kolinlagring, att den minskade biodiversiteten i skogsbruket är ett lika stort hot som klimatförändringarna, att klimatförändringarna kommer att leda till minskad virkesproduktion på grund av ökade skador genom storm, torka, insekter och svampar, att vårt skogsbruk är inte hållbart, etcetera.

Hur har vi landat i en dylik svartvit situation?

Det föreligger inget enkelt svar på detta hur vi har landat här, men huvudfrågan är hur man kan hantera skilda värdegrunder och verklighetsbeskrivningar. Faktum kvarstår att det finns starka krafter i båda lägren som tror sig tjäna på att skogspolitiken fortsätter att vara ett sorts kulturkrig när det är precis tvärtom.

Av den förenklade beskrivningen av den svartvita situationen kan man dra slutsatsen att det föreligger konfrontation/konflikt i varje central skogspolitisk fråga och att kraven från de båda sidorna är legitima intressen.

Ytterligare en slutsats, för att få till en skogspolitik som är med tiden, är att vi måste gå tillbaka till de fundamentala skillnaderna som föreligger i världsbilden av och värdegrunder för skogsnäringen hos de båda lägren inom näring och politik. Det är där samtalen måste börja så att man kan se skogsnäringen med samma glasögon.

Hur skall man få till detta?

1. Det är mycket som talar för att den aviserade politiska skogsutredningen skulle vara den rätta vägen – den starka polariseringen, hållbarhetsfrågan, internationaliseringen och EU, vi har slagit i avverkningstaket, försämrad lönsamhet, ändrade värderingar i samhället, förra egentliga skogspolitiska utredningen är cirka 30 år gammal, den rådande skogspolitiken är död i ett modernt samhällsperspektiv och så vidare.

Men kommer det att fungera med dagens aktörer inom skogsnäringen och politiken? Tidöpartierna har en stor samstämmighet (och även stöd av andra partier) i de stora skogspolitiska frågorna såsom EU, hållbarheten, skogsbruksmetoder och alla är djupt förankrade i ett av dagens två åsiktsläger (business as usual) som inte accepteras av det andra lägret (reformisterna).

Det helhetsperspektiv man efterlyser kommer troligen vara styrt av Tidöpartiernas världsbild och värdegrund. Man kommer att välja direktiv, ordförande och huvudsekreterare som reflekterar denna världsbild. Kontrahenterna är inte beredda att ge upp sin världsbild och därmed finns knappast någon fråga som det råder samsyn om.

Risken är stor att resultatet av en utredning blir en situation som är ännu värre än i dag. Det leder till än ökad polarisering. Det finns en överhängande risk för en katastrof. Det finns tunga intressenter som av just av dessa anledningar inte vill se en politisk skogsutredning för närvarande.

2. En modifierad skogsutredning är kanske möjlig. Jag propagerar helhjärtat för kraven på en större helhet, gemensam världsbild och värdegrund för utformandet av skogspolitiken. Jag tror att det är helt avgörande för att man skall nå fram till någon form av resultat. En lösning kan vara att regeringen ger i uppdrag till en oberoende organisation att ta fram en relevant helhetsbild och som bygger på vetenskaplig konsensus och väl avvägda bedömningar.

Ett sätt kan vara att knyta an till Formas strategiarbete om skogen som bland annat behandlar relevanta politiska målsättningar och strategier om skogen och som har access till hela vetenskapssamhället och med möjligt stöd av KSLA och andra grupper skulle förmodligen kunna organisera och leverera vad som behövs.

3. Den rådande situationen påminner mycket om början av 1990-talet då näringens intressenter kom överens om att introducera certifieringen. Jag är av uppfattningen att det alltid är bäst om intressenterna och med en marknadskoppling kan lösa de stora och komplexa frågorna utan några politiska detaljregleringar.

Certifieringen på 1990-talet var en stor framgång. Utvecklingen av certifieringen har tyvärr stagnerat. Man har inte lyckats hantera de nya utmaningar och krav som tillkommit under de senaste tio åren.

En möjlighet vore att dessa intressenter kommer till insikten att en stark transformation av dessa processer är nödvändig i samband med revisionen av den svenska FSC-standarden nästa år.

4. Men situationen är så pass allvarlig att det förmodligen krävs något ännu mer radikalt för att hitta en lösning. Jag har i tidigare sammanhang föreslagit inrättandet av ett oberoende Skogsråd som definierar helheten och hanterar verklighetsbeskrivningen och värdenormerna i skogsnäringen.

Förmodligen är en kriskommission enda vägen framåt i nuläget.

Alla kan inte bli helt nöjda

Vilket alternativ man än väljer gäller det att erkänna att det finns stora målkonflikter i skogspolitiken och att man måste finna hållbara kompromisser mellan de två lägren vi har i dag. I vissa fall är det frågan om långtgående kompromisser för att nå en fungerande skogspolitik som ser till helheten med en samsyn om värdegrunderna. I den processen går det inte att göra alla helt nöjda, kanske ingen, för att nå en relevant och fungerande skogspolitik.