När särskilda utredaren Mats Svegfors presenterade Kultursamverkansutredningens slutbetänkande (SOU 2023:58), så sade han att potentialen för kultursamverkansmodellen i sin nuvarande form ”…nog är ianspråktagen. Ska vi komma vidare så måste vi involvera kommunerna mer”.

Slutbetänkandet skickades ut på remiss den 15 december och svaren ska vara inne den 27 mars. Inte mindre än 196 remissinstanser är inbjudna att ge sina synpunkter.

– Jag tycker att han sammanfattade det ganska bra. Jag tror inte att det hade funnits skäl att göra en så stor utredning om man inte behövde utvärdera olika modeller för att titta på hur man kan föra den in i framtiden och fortfarande vara relevant, säger kulturminister Parisa Liljestrand till Altinget.

Kultur närmare medborgarna

Modellen infördes successivt mellan 2011 och 2013. Den innebar bland annat att statliga medel fördelades via regionerna, utom i Region Stockholm som ställde sig utanför och får medel separat. Syftet var att föra kulturen och besluten om den närmare medborgarna.

Det kanske största reformförslaget i utredningen är väl att även låta kommunerna fördela statliga medel. Ser du det som realistiskt?

– Jag ser det inte som orealistiskt, men jag har inte tagit ställning. Nu är betänkandet ute på remiss. Vi har ett arbete på Regeringskansliet, vi väntar in vad remissinstanserna svarar.

– Men man behöver ställa sig själv frågan: Hur kan vi få ut mesta möjliga av det vi stoppar in? Där handlar det dels om att våga göra en översyn av stora system, dels våga se att det finns andra sätt än dem som har fungerat hittills, säger Parisa Liljestrand.

Jag blir både förvånad och bedrövad över tongångarna om att staten skär ner i den kommunala kulturskolan. Då har man dels inte förstått att kulturskolan är kommunal, dels inte förstått hur mycket 10 miljarder i generella statsbidrag faktiskt är.

En person med god insyn sade om förslaget: ”Regionerna är arga för att de förlorar makt och alla är arga över att staten drar ner på finansieringen.” Känner du igen det?

– Nej. Man är flera parter som är delaktiga inom ramen för kultursamverkansmodellen. Det är naturligt att parterna gemensamt tittar på hur modellen har fungerat, men också att man gör en rejäl utvärdering. Utredaren hade många kontakter med kommuner och regioner under framtagandet av betänkandet. Och nu får de chans att läsa betänkandet i sin helhet när det är ute på remiss. Vilka synpunkter vi får in återstår att se. Det kan absolut finnas oro på sina håll, men det är naturligt. Man vet vad man har men inte vad man får.

– Däremot köper jag inte diskussionen om att staten drar ner på sin finansiering. När det gäller anslagsfördelningen så höjde staten sin andel och sina anslag till kultursamverkansmodellen under pandemiåren.

Tidigare har pris- och löneuppräkning för kultursamverkansmodellen indexerats. I budgeten tog ni bort indexeringen och sköt till 20 miljoner kronor för att kompensera. Men allt utom 2,3 miljoner åts upp av inflation och besparingar, enligt Kulturrådet.

– Vi har ett extremt och tufft ekonomiskt läge som har pressat hushållen, företag och det offentliga. Hur mycket vi än önskar att vi kunde freda kulturen från det läget vi har, så är verkligheten inte sådan. Alla verksamheter inom det offentliga har fått bidra för att vi ska klara de målsättningar vi har inom den ekonomiska ram som vi har att förhålla oss till.

– Sedan går regeringens politik mycket ut på att trycka ner inflationen. Det är den största fienden, både för privata hushåll och för verksamhet inom offentlig sektor. Den äter upp stora delar av de tillskott som görs.

Så det var ekonomiska övervägningar och inte kulturpolitiska som ledde till att indexeringen försvann?

– Ja, definitivt. Det här är en ekonomisk vinter som vi pressar oss igenom. Inflationen har legat på tok för högt under för lång tid. Nu börjar vi äntligen se att regeringens politik börjar ger effekt. Inflationen börjar lätta och vi är på väg ner mot en rimligare nivå.

Jag har varit extremt tydlig i frågan om armlängds avstånd och konstnärlig frihet. Vi kommer att stå upp för den – och för begreppet ”armlängds avstånd” så som det ser ut i dag.

Ideell kulturallians har kritiserat att begreppet civilsamhället ”helt trollas bort” i utredningen. Enligt dem och deras medlemsorganisationer har ideella kulturaktörer deltagit i samråd, men i slutändan sällan fått pengar genom modellen.

– Det är inga uppgifter som har nått mig, så det har jag svårt att säga något om. Men inom ramen för kultursamverkansmodellen finns det en struktur för fördelning och för hur besluten ska fattas. Alla parter har ett gemensamt ansvar att se till att de skattepengar vi lägger in i systemet leder till så mycket kultur som möjligt, säger Parisa Liljestrand.

Ett annat av förslagen i slutbetänkandet kräver en författningsförändring: ”En kommun eller region får endast fördela statsbidrag om kommunen eller regionen dokumenterar hur den konstnärliga friheten respekteras i bidragsgivningen.”

Barometerns ledarsida påpekade att Svegfors förslag skulle ge den konstnärliga friheten ett lagstadgat skydd på kommunal nivå som den saknar på statlig nivå. Skulle det behövas ett lagstadgat skydd på statlig nivå också?

– Det är ett förslag i betänkandet och vi har inte tagit ställning i nuläget. Men frågan om både konstnärlig frihet och armlängds avstånd är intressant, hur vi politiker ska förhålla oss till den och vilken roll vi ska ha. Man kan diskutera om den behöver vara lagstadgad eller inte, men det konkreta förslaget är ute på remiss och det är för tidigt för mig att kommentera. Det är också en del som inte minst kommuner och regioner vill lämna sina synpunkter på.

Men den principiella diskussionen, borde samma skydd gälla på de olika nivåerna?

– Det är klart att det överlag är bra om vi har samma regelverk att förhålla oss till, om man ser det utifrån ett bredare perspektiv. Men förslaget är relativt nytt. Det har både för- och nackdelar, och jag vill vara försiktig med att säga någonting innan vi har gett möjlighet för regioner och kommuner att fundera över argumentationen själva.

Alexander Christiansson (SD) vill ändra innebörden av begreppet armlängds avstånd. Blir inte det ett problem för regeringens trovärdighet i frågan?

– Jag har varit extremt tydlig i frågan om armlängds avstånd och konstnärlig frihet. Vi kommer att stå upp för den – och för begreppet ”armlängds avstånd”, så som det ser ut i dag. Det handlar om att garantera kulturens frihet, oavsett vilka strömningar som vill begränsa den.

– Man ska komma ihåg att Kulturanalys i rapporten ”Så fri är konsten” pekade på politisk styrning, som vi har rensat bort. Och det var inte politisk styrning från Sverigedemokraterna eller något parti inom regeringskonstellationen. Det var politisk styrning från den tidigare regeringen.

– Vi har gått igenom och rensat regleringsbreven från sådant som faktiskt är politisk styrning av konstens och kulturens innehåll.

Fri entré på muséer avskaffades bland annat med argumentet att det var redan vana besökare och turister som använde det. Kulturskolorna når däremot ut brett. Ni förlängde de 100 miljonerna per år till kulturskolan, men enligt Kulturskolerådets enkät får 46 procent av dem minskade anslag och 48 procent ligger kvar på samma nivå – i praktiken en nedskärning. Hade det varit en poäng att satsa mer på kulturskolorna?

– Det är ju precis det vi gör, genom att höja de generella statsbidragen till kommunerna med 10 miljarder kronor. Men det är kommunerna själva som ansvarar för sina kommunala kulturskolor. I Sverige lägger kommunerna ungefär 2,9 miljarder på kulturskolorna.

– I ett tufft och pressat ekonomiskt läge, så tar vi det statliga ansvaret och skickar in 10 miljarder och säger till kommunerna: ”Vi tror att ni själva vet bäst hur ni behöver göra era prioriteringar”. Vi ger inte riktade bidrag. Jag blir både förvånad och bedrövad över tongångarna om att staten skär ner i den kommunala kulturskolan. Då har man dels inte förstått att kulturskolan är kommunal, dels inte förstått hur mycket 10 miljarder i generella statsbidrag faktiskt är.

– Jag var kommunföreträdare och hade under ganska många år ansvaret för att lägga budget för en kommun, då var vi inte förtjusta i riktade statsbidrag.

Vi har ingen upparbetad kultur i Sverige kring exempelvis stiftelser som finansierar kultur? Har du någon tanke om hur man kan ändra på det?

– Jag börjar alltid med att säga att det alltid kommer att finnas en del av kulturen som behöver vara offentligt finansierad. För annars är det väldigt lätt att man tänker, när man har en moderat kulturminister framför sig, ”hon vill bara dra ner på kulturen”. Så är det inte. Däremot är jag tydlig med att vi måste kunna prioritera. Speciellt i de ekonomiska tider vi lever i nu.

– Jag tycker generellt att vi behöver kunna prata om att det är bra för kulturen att kunna stå på fler finansieringsben, att det inte bara behöver vara beroende av offentliga skattemedel för att kunna få konsten och kulturen att bli riktigt fri. Så vi behöver också kunna öppna dörren för att det finns andra sätt att finansiera, som vi kanske måste titta på, säger Parisa Liljestrand.