Fremia: Regeringen kan inte båda hylla civilsamhället och kapa anslagen

”Det civila samhället utgör både en omistlig förutsättning för ett levande samhällsliv och ett uttryck för ett öppet demokratiskt samhälle som är större än staten. I det civila samhället ryms såväl stora organisationer som små gemenskaper människor emellan."

Budgeten lämnar mycket att önska

Citatet kommer från regeringens budgetproposition för 2024 och speglar väl hur regeringar genom åren har sett på vad civilsamhället är och gör. Det är väl formulerade ord som går i linje med Sveriges starka tradition av tillit, samarbete och engagemang i föreningslivet. Men orden måste ställas mot vad den nuvarande regeringen faktiskt gör och vilka beslut den fattar. Det syns bäst i statsbudgeten och i myndigheternas regleringsbrev, och här finns en del övrigt att önska.

Givet de senaste årens kostnadsökningar borde regeringen ha räknat upp ett antal bidrag och stödordningar till civilsamhället rejält. Det bästa skulle vara en indexreglering för att skapa en långsiktig förutsägbarhet och en stabilitet i stödsystemet.

I stället beslutade regeringen att helt slopa bidragen på 19 miljoner kronor till de etniskt baserade organisationerna. De kapade studieförbundens medel med 250 miljoner kronor direkt och signalerade om en minskning med 500 miljoner kronor över tre år. Det motsvarar en tredjedel av studieförbundens totala tilldelning, efter justering för inflationen. Vidare dras medlen till konsumentorganisationerna ner med hälften (sju miljoner kronor) nu direkt, för att sedan helt försvinna 2025.

Pengarna försvinner

Innan jul kom beskedet i regleringsbrevet till Folke Bernadotteakademin att medlen på 20 miljoner kronor, som 18 fredsorganisationer har delat på, dras in. Ingångna avtal får löpa ut, men sedan är det slut. Det här är medel som regeringar sedan 1920-talet har valt att ställa till förfogande för organisationer i civilsamhället som arbetar med fredsfrågor. Varför försvinner de nu?

Bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forsell (M) menar att det handlar om att renodla Folke Bernadotteakademins arbete. Gott så, men om det inte främst handlar om att strypa finansieringen, varför inte låta en annan myndighet ta över ansvaret?

Hur mycket låter regeringen samarbetspartiet Sverigedemokraterna styra den praktiska civilsamhällespolitiken?

Retoriken och praktiken hänger inte ihop. Vi hör fortfarande regeringens lovsånger till civilsamhället, och vi sjunger gärna med. Men när praktiken ständigt blir något annat – att pengarna försvinner – ja, då måste vi prata om det. Vad är det regeringen vill egentligen? Vill regeringen verkligen ha ett öppet, demokratiskt samhälle och ett starkt civilt samhälle? Att ens behöva ställa sig den frågan är ju givetvis helt absurt. Men i det här läget går det inte att undvika.

Diskrepans mellan retorik och praktik

I regeringen är det socialminister Jakob Forssmed (KD) som har ett särskilt ansvar för civilsamhällesfrågorna. Men eftersom civilsamhället sträcker sig över en rad politikområden är det flera ministrar som delar på det direkta ansvaret. Som exempelvis utrikesminister Tobias Billström och utbildningsminister Mats Persson (L).

De nämnda ministrarna företräder partier vars kommunpolitiker är positiva eller mycket positiva till civilsamhället. Det visar en Demoskopundersökning som Fremia lät genomföra våren 2023. Samma undersökning visar att Sverigedemokraterna är det parti som är minst positiva till civilsamhället. Hur mycket låter regeringen samarbetspartiet Sverigedemokraterna styra den praktiska civilsamhällespolitiken?

Visst har regeringen även gjort några välbehövliga satsningar på valda delar av civilsamhället. Men att fortsätta ha så pass stor diskrepans mellan retorik och praktik är knappast möjligt i längden. Då urholkas snabbt värdet av både det man säger och det man gör. Det tror jag varken regeringen eller väljarna vill.